Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska prosatörer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
ARTUR MÖLLER
i flertalet fall ger med sig — vanligaste
formeln är »skymningen kom smygande och
slöt dem allt närmare hvarandra» — kan
man inte annat än förvånas öfver att
författaren kan ta dem så djupt au sérieux.
Den sannaste bland dem är kanske den
lilla aktrisen i »Kaktusblomman». Hos henne
blir också den högstämda, litterära ton, i
hvilken de tala, mer förklarlig.
Sivertz’ bok bar lockat mig till
jämförelser med en annan ung intelligent
novellist, som i mycket är honom lik, Gustaf
Hellström. Hos båda finner man på botten
samma, låt mig säga lasciva melankoli, och
båda äro ypperliga stilister. Men under
det Hellström har mer galla och
temperament, är Sivertz’s föreställningsvärld så utan
all jämförelse fruktsammare och rikare.
* *
Från Sivertz’s klara och behärskade konst
till Nils Vilhelm Lundhs trefvande och
splittrade ansatser är| däremot steget stort.
Författaren till »Ljunghuset» har ju som alltid
sina lyriska oaser, exempelvis ingressen —
»men det var en ytterlig känslosamhet med
allt som hon företog sig» står det i första
berättelsen i Stranden, och det gäller nog
också om författarens genius. Medges måste
det, att i den längsta, »psykologiska»
berättelsen, »Barbros väg», firar
känslosamheten verkliga excesser tillsammans med en
landtlig symbolism och mysticism, hvilka ju
dessvärre stå i nog så hög kurs bland en
del godt folk. Mycket verklighetssinne torde
väl likväl knappt påfordras för att se,
hvilken barock bläckgestalt han är, den
»Lekaren», som med en svan i famnen ger sig
på långvandring genom de skånska
bygderna och uppåt landet. Det är en Selma
Lagerlöfs-parodi så roande som någon. Där
är nästan hela attiraljen från de senaste årens
byromantik — med nordanfolket, som
kommer i båtar den dag ljungen blommar
vackrast, med läsarpräst, dansgillen o. s. v.
De andra prosadikterna göra ett något
äktare och själfständigare intryck. Den
starkaste af dem, »Det evigt mänskliga», där
mystiken lyckligtvis bara fått titeln,
påminner något om Gorkis ungdomsnoveller. Där
är fart och lif, natursceneriet är som oftast
hos Lundh gifvet med schwungfulla, saftiga
penseldrag. För ljungstrandens och reflarnas
ödsliga tjusning har han öga, och när han
berättar om fyrarnas och stjärnornas ensliga
speglingar i ett nattligt haf, som ringer likt
klockbojar i mörkret, får rösten ett osöktare
och mer öfvertygande tonfall.
Från Skåne äro också tydligen motiven till
Christina Nilssons I skärselden hämtade.
Det röjer sig mindre i naturskildringarna
—-hvad som finns af den sorten ger inte mycket
lokalfärg — som i tankegången och framför
allt — språket. Man får liksom en
påtaglig förnimmelse af de agerandes äkthet
genom den oförfalskade dialekt de tala —
him-melsvidt skild från de litteräres »landsmål».
Tillika med den beundran, som vetskapen
om författarinnans stil inger i belysningen
af hennes lefnadsställning — uppskrufning
och grannlåt bruka ju annars vara
halfbildningens eller obildningens följesvenner —
förtar antydda äkthetsintryck nära nog
lusten att anlägga vanlig kritisk måttstock på
Christina Nilssons bok. Mot själfva dess
arkitektur vore ju annars grava
invändningar att göra. Preludierna äro för många.
På de sista bladen tillspetsar sig omsider
konflikten, då hennes hjälte får ett arf, som
han helt och hållet vill fördela bland
traktens hemlösa. Med den påföljd, att hans
fromma anhöriga börja tänka på något hem
för sinnessjuka. Berörda skism mellan
vanlig namnkristendom och en verklig, socialt
färgad^kristendom, som för inte långt
tillbaka hade ett motstycke i verkligheten, kunde
ju ha lämnat uppslag till ett skakande drama
eller en svidande satir — men bär slutar
författarinnan sin berättelse.
* %
Till de verkligt episka begåfningarna i
vår litteratur kan man räkna Anna
Wahlen-bergs. Hon hör till dem, som med en
flytande stil och outtröttlig arbetslust hålla den
gamla, solida romanens traditioner uppe.
Hennes böcker passa för brasfåtöljen eller
hängmattan. Den historia, som hon i
Sömn-gångerskan gifvit oss om en ensam och
åldrande flickas lyckodrömmar och deras
skeppsbrott i verklighetens dödvatten, skulle
kanske, speglad i ett hetsigare och
otåligare temperament, förtätats till en kort,
bitter novellett — och har också redan
tidigare gjort det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
