Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska prosatörer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA PROSATÖRER
237.
Efter att för ett år sedan ha gett ut
ett mästerverk, har Gustaf Ullman
redan hunnit med en ny bok. Den ingår i
en ny berättelseserie: Skoglunds
ungdomsböcker, och författaren har alltså i första
rummet haft till ögonmärke att skrifva
någonting afpassadt för den mognare
ungdomen. Men det hindrar ingalunda, att
Ledigs Algot med nöje och utbyte låter läsa
sig af alla, som njuta af klarögd
lifsbeta-genhet och frisk berättarglädje.
Algot är en trettonårs Hallandspojke,
som vill bli sjöman. Han står ute på
»fyrtornets runda utkiksbalkong med himmel
och haf som en oändlig glittrande frestelse
till drömmar om flykt och frihet. Långt,
långt ute i det silfverlikt ljusa fjärran gledo
fartyg, spöklikt luftiga nu i diset —• och
ångare med släp af svart rökflor». Man har
strax äfventyrets rätta stämning. Felet är
bara, att Algot knappt talar eller behandlas
som en trettonåring, efter hvad en kritiker
i samma ålder anförtrott mig. Och jag tror,
att han hade rätt — Ledigs Algot verkar
inte så gammal där.
Hur det är, kommer han också till sjös,
efter att som trumslagarpojke ha dragits in
i ett disciplinbrott. Men också ombord på
»Alfhild» möta honom beska erfarenheter.
Innan Ledigs Algot kommer i hamn på
hemmets kust med sin barndoms lekkamrat,
fyr-vaktarens Inga, har han fått dra sig fram som
skandinavisk vissångare på kontinenten och
utstå växlande öden.
Sådana äro konturerna af Ullmans bok.
Tiden på däcket och tiljan äro kanske
något for knappt berättade för en
äfventyrs-lysten ungdom. Ypperst är kanske
barndomstiden återgifven — med en mängd
oöfverträffliga psykologiska smådrag, som etsa
sig in i minnet. Och all den
vattenviddernas och de blanka strändernas morgonrena
poesi, som Gustaf Ullman förstår att återge
med enkelhetens hela raffinement! Då är
likväl inte den innersta förklaringen till den
lilla berättelsens charm vidrörd: det
omotståndliga, ädelt blida, tonfallet, »ett godt
hjärtas egen hemliga visa».
En bok i två tjocka delar på
sammanlagdt öfver 400 sidor, nationell till syfte och
namn — när var det någonting i samma
väg låg på anmälarnas bord? A visst, det
var ju inte mer än två år sedan, då »Den
stora vreden», föregången af mäktiga
basunaljud, gjorde sin entré i den svenska
litteraturen. Högberg upptäckteNorr!and;JoHAN
Nordling beslöt att ta hand om Dalarna.
Att en och annan tidigare Columbus redan
varit framme, som förhållandet vanligtvis
är, var ju bara ägnadt att underlätta, och
man kunde ju alltid efter forskningsresandes
vanliga sed döpa om deras upptäckter.
Sällan har för öfrigt någon
forskningsresande förfarit så lojalt mot sina
föregångare som Nordling i Siljan. Under
de inte allt för ogenomskinliga
signaturerna Sten Stålfeldt och Karl-Olof
Borgman gör han dem till hjältarne i sin bok
Om deras oförtrutna, ideella sträfvan för att
förnya och befästa hemslöjd, folkdanser,
na-tionaldräkter och absolutism i Sveriges hjärta,
så att det på nytt skall kunna sända ut
friskt blod till alla landskroppens delar,
handlar den. Men i berörda stort tilltagna
rundmålning äro också — liksom på de gamla
dalaskåpen — några unga, brinnande hjärtan
inflätade. Sten Stålfeldt hemför som sin brud
systern till Karl-Olof, hvilken själf fäster
sitt hjärta vid en lika ren och intagande
ung kvinna.
Olyckan är, att journalistik och
litteratur äro två ämnen som knappt vilja
ingå kemisk förening. En rent fysisk
blandning — javäl, men ur den utfälles inte
något verkligt konstverk. Värst af allt är
likväl, att Nordling inte lyckas stänga
tråkigheten ute från sitt paradis. Den breder sig
fastmer i andra delen alltmer enväldigt. Här
vore det orätt att tala om longörer; hela
berättelsen är en longör, med oaser. Med
dem åsyftar jag en del af naturmålningarna,
gifna med frisk schwung och inte sällan med
en viss folklig mustighet i ordvalet. För
det oerhörda arbete, som nedlagts på
verket, kan man inte annat än erfara en viss
respekt, om man också samtidigt måste
beklaga, att all sakkunskapen inte här
kommit på sin rätta plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
