Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska prosatörer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
ARTUR MÖLLER
och skall helt visst glädja oss med fler lika
underhållande Stockholmsinteriörer.
Man kan väl tryggt påstå, att den
historiska romanens väsentligaste intresse står
i närmaste samband med trovärdigheten.
Inte den sorts trovärdighet, som består i
detaljerad arkeologisk eller kulturhistorisk
korrekthet — att den inte är
oundgänglig för ett helhetsintryck af djup sanning
torde väl bäst bevisas af ett mästerverk
som »Folkungaträdet». Men det som
binder vårt intresse är, om författaren lyckas
inge oss det öfvertygande intrycket att
vara samman med de människor, som
verkligen lefvat. Vi ha, tack vare Odhner och
Starbäck, kanske någon sorts schematisk
föreställning om figurerna i våra medeltida
kungalängder — men ingenting kan vara
trefligare än att få lära känna dem intimes.
Vi äro på förhand så villiga därtill, att det
mest beror på det rätta myndiga och
omot-sägliga tonfallet för att inge oss tilltro till
hvad som säges om dem.
När jag därför måste tillstå, att Axel
Lundegårds Drottning Filippa inte inger
mig antydda tilltro är det en så instinktiv
sak, att den faller sig svårt att motivera.
Boken är helt visst byggd på ingående
studium och en verksam inbillning. Likväl
kan man inte befria sig från ett intryck af
konstruktion inför somliga scener. Tänk
exempelvis på den första mellan de båda
drottningarna, där Margareta håller i
sängkammaren ett långt och lärorikt föredrag
i Nordens historia för sin svärdotter, utan
att bekymra sig om att Filippa står komplett
naken hela iden. I sanning, det måtte inte
ha varit influensatider.
Till gengäld kunde man ju framleta
partier af både måleriskt och psykologiskt
mycket stark verkan. En ordets mästare har
Lundegård ju alltid varit, och han finner
ibland uttryck, som suggerera på ett
fullkomligt nytt och intimt sätt. För att bryta den
högtidliga berättartonen om de höga
damernas och herrarnes öden har han också infört
en humoristisk figur i boken, den dråplige
Lars Blåben, som »röfvat mången mö på
det dyrbaraste hon ägde». Värst är han
på vårsidan: naturens uppvaknande
stimulerar honom till den grad, att »också
tankar började då ovigt krafla i hans själ».
Utan all fråga är den stora romanen från
Kalmarunionens tid ett af sin författares mest
betydande verk. För två tre år tillbaka skulle
det helt visst också väckt större
uppmärksamhet; nu har man likväl känslan af en
berättarton och en tidskaraktäristik, som
mist sin primeur.
* »
Bakom det fällda visir, som så väl
skyddar hans inkognito, har också författaren
till Junkern utan land tagit del i höstens
litterära tornerspel. Rustningen bär en del
damm från vittra allfarvägar, och så
originell är den kanske heller inte i snittet. Men
man följer honom likväl gärna på ströftågen
genom de mest olika tidehvarf.
Mari Mihi är nämligen en habil berättare,
hans saker trötta aldrig genom onödig
utförlighet. Ibland skulle man rent af önska
något mindre flyktighet och ytlighet i
karaktäristiken. Af titelnovellens hjälte får
man knappt mer än en ren exteriör: det
infallna ansiktet, den korta gula
öfverroc-ken och de smala benen. Men det
sammanhänger kanske med det i boken, på
hvilket åtminstone undertecknad sätter mest
värde: den är till sina bästa delar en
äfven-tyrsbok. Inte minst här visar sig Mari Mihi
up to date —■ och skall man välja, blir nog
en Kipling i längden mindre olidlig än en
Bourget.
En Kipling är väl hvad Mari Mihi helst
skulle vilja vara, om han också tydligen inte
heller har någonting mot Selma Lagerlöf och
Heidenstam — jämför exempelvis den
magnifika ingressen à la Folkungaträdet. Ett
visst pojkfriskt och smittosamt galghumör
förgyller också hans anekdoter om
degenerade ädlingar och maliciösa godsägaredöttrar.
Esprit vore väl något för mycket sagdt; både
»Mot slutet» och »Marodören» stå starkt
i skuggan inför de tydliga förebilderna.
Däremot är han mycket förfaren i konsten
att raskt klippa till en silhuett, att med
några antydningar ge stämningen i en
situation — en talang som kommer väl till
pass i de historiska skisserna. Och »Bluffs
barndom» måste tillförsäkra boken alla
djurvänners sympati som ett verkligt
frisinnadt inlägg i hunduppfostringsfrågan.
Det kan snart vara på tiden, att djurens
århundrade tar sin början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
