Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Harald Gabriel Hjärne. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD GABRIEL HJÄRNE 261
sin egen tillvaro, då tarfvas historiens
hjälp, icke bara till lisa och tröst i det
medvetandet, att äfven förfäderna ridit
ut värre stormar än så, utan framför
allt till ledning och undervisning i
fortsättandet af deras verk.
Det svenska folkets historia har ännu
icke tillfredsställande skildrats för den
snabba utvecklingens nutida behof.
Under en långvarig period af depression i
vårt politiska tänkesätt har dock Harald
Hjärne ensam utstakat kungsvägarna till
den historia vi behöfva för att vinna
den själfständighet i omdömet, som
tarfvas såväl för själfkännedom som nödig
värdering af främmande folk. I dessa
dagar, då det åtminstone talas om en
»nationell samling», varsna vi måhända,
att en profet blifvit oss uppväckt, hvars
röst sedan länge ropat i öknen. Ingen
af våra häfdaforskare på senare tid har
till den grad som Harald Hjärne sökt
förbereda historiens försänkning bland
folket genom populära skrifter,
föreläsningar på sommarkurserna i Uppsala,
tidningsartiklar och tal. Hvad historien
sålunda må betyda, har Hjärne
flerestädes framhållit på ett för honom
karaktäristiskt sätt, t. ex. i det glänsande
och storvulna minnestalet på Gustaf II
Adolfsdagen år 1892.
De fosterländska minnena äro —
sade han — märkesstenar på vårt folks
arbete och på dess vandring genom
århundraden och släkten. Vi hafva ju att
fortsätta våra fäders verk. »Men
visserligen kräfves det klokhet och mod att
skilja mellan lefvande minnen och döda.
Gengångarna kunna härma lifvets
åtbörder så väl, att de allvarsamt
förskräcka och fjättra den närsynte. Och
inga yttre kännemärken kunna inläras
som läxor eller trollformler af den
mörk-rädde. Likväl afvärjer den själfmedvetna
personligheten, i kraft af sitt eget lif, allt,
som söndrar och försvagar, tillägnar sig
harald hjärne omkr. 1868.
allt, som sammanbinder och stärker,
söker äfven i minnena endast den eviga
ungdom, som förlänar kraft att verkligen
börja på nytt i,den mån, det är
människor förunnadt. De verkliga nya
uppslagen födas oftare, om minnenas
lifskraft får verka, än om de undanskjutas
af förmätet lättsinne.» Äfven krigen
höra till dessa minnen. Förvisso är det
sant, att »kriget är ett naturvidrigt
plågoris för folken». Men ett folk må
»ej sky att minnas sina fäders krig,
framför allt de krig, där
samhällskrafterna pröfvats och utvecklats på fullaste
allvar till djupare innebörd äfven för
fredens dagar.» Tron på Kristus, den
evige fredsstiftaren, leder den mänskliga
utvecklingen, och »i denna tro fann
Gustaf Adolf, fann hans här det lugn, som,
oaktadt lidelser och synder, präglar
deras gärningar i skickelsefulla stunder».
Men intill dess att de mänskliga
söndringarna och kulturmotsättningarna
upphört föda tvedräkt och krig, hafva vi att
vårda i synnerhet de krigiska minnen,
som danat grundvalar för vårt statslit
och därigenom äga politiskt värde.
Hvad professor Hjärne åsyftar med
dessa i och för sig obestridliga sanningar,
det har han äfven annorstädes, bl. a. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
