Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Harald Gabriel Hjärne. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ÖO
L. M. BÅÅTH
uppsatsen om Karl XII (i tidskriften
Vintergatan 1897), uttalat på ett för
honom typiskt sätt. Med skonlös ironi,
slagfärdighet, humor och lekande fantasi
i förening med stor sakkunskap angriper
han därstädes den ortodoxa
historieuppfattningen i Sverige, som framträder
värst i våra skolböcker. Sedan några
årtionden kallas ju ett visst skede af
vår historia Sveriges »storhetstid». »Men
mycket misstar sig den, som förmenar
att detta skolord, som så hastigt vunnit
burskap, uppbäres af ett fördömligt
»storsvenskt» sinnelag. Det förefaller snarare
liksom enkom uppfunnet för att hos det
efterlefvande släktet rätt grundligt
inskärpa den blygsamhet, som så väl
höfves oss alla. Från »storhetstiden» går
det ju alltjämt baklänges ända till vårt
nutida anspråkslösa tillstånd, där det är
rådligast att göra så litet affär af sig
själf och sitt eget som möjligt.» Sålunda
mena våra stränga historiska sededomare,
att vi blifvit straffade efter förtjänst.
»Helst vilja de försänka våra blodiga
minnen i evärdelig glömska, att ej det
oskyldiga barnasinnet må förgiftas och
lockas, från nödig upptuktelse i allmänt
människovänlig stillsamhet.» Men det
är nödvändigt att lära känna de
historiska verkligheterna, äfven om de döljas
af en än så rysansvärd yta. Framför
allt går den historiska sanningen, och i
alla nutidsstämningar och fördomar har
den historiska vetenskapen att häfda sin
neutralitet, utan att behöfva beskyllas
för chauvinism, som ju är äfven den en
fördom. För Hjärne ter sig det
nuvarande svenska folket i dess politiska
fostran och sinnelag som ett hyggligt folk,
fullt af hvarjehanda fördomar, som
här-flyta »ytterst ur en okunnighet och en
bildningströghet, som böra motarbetas
efter förmåga».
Det attiska saltet finnes i icke ringa
mängd i Hjärnes skrifter, och det visar
att den yppersta lärdom paras hos
honom med den skarpblick, som träffar på
kornet svagheterna i det mänskliga lifvet.
Historikerns uppgift är att bortrensa
allt det ogräs, som hotar öfverväxa
den historiska sanningen. Det återstår
nu att se, huru Hjärne framlagt de nya
former och idéer för svensk
häfdaforsk-ning, som, icke utan strid, redan börjat
att aflösa den traditionella
historieuppfattningen i våra dagar.
Häfdaforskningens utveckling som
vetenskap företer, liksom historien själf,
vissa skeden, som alldeles icke behöfva
eller pläga vara samtidiga. Att
vetenskapens utveckling är en frukt af
kultur-lifvets egen fortgång är ju själfklart, då
den har att tillfredsställa de växande
anspråk, som på olika tider betingas af
olika begrepp och syften. Att folken
tagit historien till hjälp för att bättre
förstå sina politiska angelägenheter har
händt förr, och det händer fortfarande.
Men själft kan icke folket genom något
slags kommitté af historiker med
eventuellt politiska förtroendemän till biträde
skrifva en ny historia efter sitt sinne,
ifall det skulle befinnas, att den gamla
historien icke tänkt sig möjligheten af
en annan uppfattning än den häfdvunna.
Det är ej heller sällsynt, att en sådan
fatal händelse också inträffar. Den
politiska atmosfären blir förr eller senare
olidligt kvaf och behöfver rensas för att
åter blifva ren och klar. Den s. k.
tidsandan, hvilket ord äfven andra än
klerker torde ha rättighet att använda, är
lik den bibliska dimman, som steg opp
från jorden och vattnade hela marken,
så länge den väntade skaparen dröjde
att utföra sitt verk. Därför är också
hvarje folk för visso skyldigt sig själft,
sin forntid och framtid, att utan ängslig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
