Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från operan. Af Andreas Hallén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
andreas hallén
löses ur förtrollningens band och döpt af
honom får del af återlösningens försonande
och befriande nåd. Den evangeliska
berättelsen om Johannes döparens död har
gifvit stoff för flera stora målare, såsom
Tizian, Rubens, Dürer m. fl., och Rlinger
har med ett originellt polykromiskt
skulpturverk i Leipzigs museum sökt framställa
Salome i en dämoniskt gåtfull gestalt. Det
var dock den sorgligt beryktade Oscar
Wilde förbehållet att från scenen göra
Salome till hufvudperson och i sitt sista drama
teckna henne såsom en med nedärfda
passioner och vällustiga rysligheter belastad
kvinnotyp, hvilken i den kyske Johannes’
blottade kropp finner en lastbar retelse.
Och då hon af honom tillbakavisas och
förbannas, födes inom henne en djäfvulsk plan,
som af hennes perversa inbillningskraft får
en ny näring. Om hon ock ej får kyssa
den lefvande, -så skall hon ändå få sin
brun stiga önskan uppfylld att kyssa det
afhuggna hufvudet. Att närmare i detalj
omnämna innehållet af Wildes originaldikt
torde väl här ej vara behöfligt. Det är
rent af motbjudande att beskrifva de
osunda instinkter som här genom en
visserligen talangfull skildring dock fatt ett
ganska farligt skimmer af fascinerande
konstnärlighet. Orsaken hvarför Wildes Salome
blifvit förbjuden både i England och äfven
i Amerika är den, att Johannes döparens
rena gestalt blir framförd på scenen och
utsättes för Salomes sinnliga utgjutelser,
hvilka, trots ett om Höga visan erinrande
österländskt bildrikt språk, måste göra ett
pinsamt och anstötligt intryck. Emot
Johannes’ framförande på scenen har t. o. m.
en så från fördomar frigjord författare som
Maximilian Harden i sin veckoskrift
»Zu-kunft» ganska bestämdt opponerat sig, och
hans artikel i fråga stod under rubrik
»Jochanaan» (det hebreiska ordet för
Johannes) införd i början af förra året och
förtjänar att läsas och begrundas. Om man
ej kan undgå att lägga märke till att
perversitet, hvarmed i allmänhet menas något
i sedligt hänseende snedvridet eller abnormt,
något som är raka motsatsen till det sunda
och naturliga, jämte homosexuella
företeelser och spörsmål nu mer än förr öppet
afhandlas i dagliga tidningar och tidskrifter,
så kunde man dock i det längsta hoppas
att de sköna konsterna skulle blifvit
befriade från allt härmed sammanhängande.
Tyvärr har man dock på flera
konstutställningar i utlandet fått se bevis på en
dekadent, ja t. o. m. pervers smakriktning, men
säkert är att Richard Strauss slagit ett rekord
af pervers tydlighet med sin musikaliska
tolkning af Wildes »Salome». Genom detta
musikdrama, som gått Tyskland rundt och
äfven funnit väg till några af Frankrikes
och Italiens större scener, har öfverallt
vunnits en hitintills enastående sensationstriumf,
hvilken väl endast kan förklaras därmed
att Strauss funnit ett tacksamt stoff för en
publik, som redan genom sedefördärfvande
litteratur och genom de i dagliga tidningar
förekommande referater öfver allehanda
rysligheter härför tyvärr mer än tillbörligt
blifvit förberedd och härdad. Det synes
således med full evidens bevisadt, att de
mest perversa lustar, öfverhufvud allt
gement som en mänsklig hjärna kan finna på
och gifva ett sken af konst, numera får
framföras och ohöljdt blottas från scenen
och att det väcker enormt uppseende,
t. o. m. beundran, samt lofprisas af det
slags press, som t. ex. för Wagners snille
endast hade förklenande och hånfulla
utgjutelser och om hans person lögnaktiga
påståenden.
Strauss’ tonspråk är så afvikande från
allt hvad man hittills kallat tonkonst, att
man skulle kunna tänka sig möjligheten af
att han försatt sig i ett haschischrus för att
åstadkomma något oerhördt, något som står
på högre plan än vanliga »Herdentiere»
förmå nå upp till. Genom ett dylikt
omvärderande af alla värden har han funnits
värdig benämningen »Wagnerüberwinder»,
och både han och hans beundrare skola
säkerligen anse som en förolämpning, om
någon skulle våga kalla honom endast för
»Wagnerepigon». Man kallade på sin tid
Wagner för århundradets Bernini, men
hvarför inte med större skäl kalla Strauss för
nutidens Cagliostro?
Ingen med vår nutida tonkonst
förtrogen vill väl bestrida, att Strauss äger en
mycket framstående begåfning samt ett
imponerande pius af tekniska kunskaper, men
det är väl denna till högsta virtuositet bragta
teknik som förnämligast väcker många
fackmäns odelade beundran och respekt.
Ty med uppfinningsförmågan är det
isynnerhet i Salome rätt illa beställdt. Hans
motiv äro mycket korta och sakna
karaktäristisk prägnans. De utgöra mera figura-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
