Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från operan. Af Andreas Hallén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från operan 275
tiva fraser, och trots all konstfärdig
inväf-nad och sökta dissonanser verkar
behandlingen icke dramatiskt öfvertygande. Strauss
är mera afgjordt symfoniker, och det är
nästan uteslutande orkestern som skall förklara
allt det som tankes, talas och handlas på
scenen. Orkestereffekter af den mest
raffinerade art är det mer än godt om, men
dessa stå ofta icke i något påtagligt
sammanhang med det sceniska och göra därför
intryck af verkan utan orsak. När han
någon gång låter det rent melodiska göra sig
gällande, såsom t. ex. vid Jochanaans
framförande till rampen, så får man höra ett
motiv i valdtbornen, som rätt mycket
påminner om tysk Liedertafelton à la
Kücken-Abt. Och Jochanaan kunde ju fått en
enklare och mera upphöjd, psalmodisk tonföljd,
om icke för annat så dock för kontrastens
skull. Men nej! Här skall ju på samma
gång tecknas Salomes växande lidelse, och
hela denna seen får därigenom någonting
oklart och förvirradt. När Salome efter
många om och men ändtligen får Herodes’
löfte och bödeln gått ner i djupa
källar-hvalfven för att verkställa sitt blodiga värf,
så rusar hon till cisternens öppning för att
lyssna, och änskönt hon i vredgade ordalag
uttrycker sin missräkning öfver att ej få
höra något af det hemska som därnere
försiggår, får man däremot i orkestern höra
en långt uthållande dissonans i
kontraoktaven på tonerna C. Fiss. G. B. och däröfver
korta, skrockande ljud, frambringade af
kontrabasarna, som ppp stryka ett högt B.,
visserligen af egendomlig effekt, men man
frågar sig förgäfves hvad härmed skall
försinnligas, då Salome ju säger sig ingenting
höra och grafvar sig öfver den rysliga
tystnaden. Straxt därpå spelas en nedstigande
basfigur, som troligtvis skall betyda ett
fallande hufvud. Hela denna nervspännnade
seen, innan Salome får fatet med hufvudet
sig öfverlämnadt af bödeln, är
vedervärdig och kan väl endast fullt senteras af
den som med psykopatiskt intresse anser
att verket sitter inne med ovanlig förmåga
att oafbrutet afslöja sin innersta hemlighet,
och till en sådan innerlig fördjupning finner
åtminstone jag från konstens synpunkt det
hela alltför motbjudande.
Att Strauss tillika är en witzmakare kan .
man förstå af de fem judarnas dogmatiska
käbbel, som mycket påminner om
köpslående judar på Brühlstrasse i Leipzig. Ett
något så när enhetligt och karaktäristiskt
stycke är de sju slöjornas dans, som har
tycke af arabisk magdans, eller
afklädnings-scen med öppet utbjudande af kroppsliga
behag, hvilken dans här får en dämonisk
sinnlig antydan genom att Salome kastar
den sista blodröda slöjan på cisternen,
därmed uttryckande sitt trånande begär efter
att få kyssa det afhuggna hufvudet. Man
skulle väl nästan vara frestad tro att den
som kan skrifva musik till en dikt med
sådant innehåll råkat in i en osund atmosfär,
som hvarken kan vara hälsobringande för
honom själf eller någon annan.
Utförandet af detta musikdrama på vår
operascen vittnade synnerligen fördelaktigt
om ett flitigt och noggrant arbete. De
alltigenom oerhördt svåra sångpartierna
återgåfvos på alla händer korrekt, alla
dissonanser voro troget återgifna, och den sceniska
framställningen stod alldeles i Strauss’ tecken.
Strauss följer emellertid icke öfverallt det
Wildeska originalets sceniska anvisningar.
Enligt dessa bör Narraboth (den unge
sy-riern), fogande sig i Salomes önskan att få
se Jochanaan, gifva soldaterna tecken att
gå ned i cisternen och upphämta honom.
De efterkomma befallningen och leda
Jochanaan upp ur cisternen fram på scenen.
Likaså föres han af samma soldater tillbaka
till sitt underjordiska fängelse, och man hör
huru han åter belägges med rasslande bojor.
Jochanaan måste under hela scenen mellan
honom och Salome stå stilla, alldeles oberörd
af Salomes lidelsefulla språk, och han bör
icke, såsom Strauss antyder, vid hennes
begäran att få kyssa hans mun, sakta, tonlöst
och rysande svara: »Aldrig, du dotter
Babylons, du dotter Sodoms . . . aldrig!»,
hvilket skulle antyda att han innerligt skulle
känna sig berörd af hennes brunstiga begär.
Detta är ett raffineradt tilltag, som får stå
för Strauss’ räkning.
Bland de uppträdande i hufvudpartierna
återgaf först och främst fru Oscar
titelpartiet på ett mycket förtjänstfullt sätt,
isynnerhet det ohyggligt svåra sångpartiet, och äfven
spelet och icke minst dansen var konsekvent
genomtänkt och utförd. Dock skulle kanske
ett mera orientaliskt behärskadt uppträdande
redan i första scenen med mindre om
modern nervositet påminnande hastiga rörelser
varit önskvärdt. Herr Forsell sjöng
Jochanaans parti med sedvanlig kraft och ryt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
