Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén. I. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK VERS
AF ERIK HEDEN
I
Med 2 bilder
K. G. Ossian-Nilsson: Orkester. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Anders Osterling: Årets visor. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
!var Conradson: Hjärtats frid, den blödande.
Stockholm, Wahlström & Widstrands förlag.
Sven Lidman: Elden och altaret. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
I AR NÅGON af våra ständigt
svällande litterära vår- och julfloder
skänkt en större mängd lyriska verk
än sista julens? Den är en
särdeles lämplig mätare på hvad vår yngsta
diktkonst förmår, därför att dess främsta alster just
tillhöra de unge. Ingen af de fullmogne
mästarne, Heidenstam, Karlfeldt, Ola Hansson
eller Vilhelm Ekelund reser sig högt och
ensamt öfver de andre. Den starkaste
poetiska viljan, den egnaste skaldegåfvan, den
klaraste riktningen röja hvar för sig i
inbördes olikhet till kraft och åskådning K. G.
Ossian-Nilsson, Anders Österling och Ivar
Conradson.
Var det opassande djärft af
Ossian-Nilsson att vid 30 års ålder utge »samlade
dikter», är det ännu djärfvare att redan
några månader därefter komma med en ny
diktsamling. Han har, om någon i
universum, fått veta att han skrifver för mycket.
Ändå har han ej blott vunnit en större
folkgunst än — skulle jag tro — någon
af våra lyriker efter Karlfeldt; nå, det
betyder tyvärr föga, ehuru det för en
versdiktare alltid är mer hedrande än för en
prosaist —• vi äga dock icke någon lyrisk
Sigurd. Men Ossian-Nilsson har därtill på
sistone börjat aftvinga den hög-litterära
kritiken motvilliga erkännanden. En verklig
skald är alltid till sist oemotståndlig.
I benämningen skald bör, då den gäller
Ossian-Nilsson, inläggas en viss motsats mot
det nyan seradt stämningsrika, det subtila. Det
finns hos Ossian-Nilsson ett gammalsvenskt
skaldedrag, han är, utan jämförelse för
öfrigt, en Tegnérs arftagare, han är som
sin ättefar utåtvänd, öfverdådig,
praktälskande, deklamatorisk. Han rör sig med
ung själfsäkerhet, han förtiger icke alls
-— den goda tonen kräfver ej nu som förr
att dylikt döljes — den betydelse han
tillmäter sig själf och sina ord, han gör
sina stora gester med en min som om ingen
gjort dem förr. Hans gamla ideal, det
man brukar förknippa med hans namn, är
om något lämpadt för en (i god mening)
deklamerande skald; det ryms i de tre
orden: upprorsman, krigsman, öfvermänniska.
För att uttrycka ett dylikt ideal på vers
behöfver man ej sky poesiens häfdvunna
mark. Ossian-Nilsson skyr den heller ej, så
själfständig han är, och behärskar i hela
dess vidd den hälft som passar honom; den
veka drömmande hälften, »som handlar om
en ynglings lidanden», har ban naturligtvis
föga känning af. Hans rytm är i grunden
den gamla, svenska klangfulla, ehuru
uppfattad och bearbetad med mycken
själfständig rikedom. Den är relativt sällan
rimmad retorik, därtill är diktaren för
mycket diktare. Äro hans dikter många, äro
de aldrig, som retoriken mer eller mindre
önskar, långa. Han röjer ofta förkärlek
för korta rader, som komma likt
hammarslag, och sammanpressar stundom innehål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
