Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén. I. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
erik hedén
let, stundom uttrycket så att det blir dunkelt.
Exempel på det förra ger »Amor och Psyke»
samt Vildmark 6 »Vid fjorden», på det
senare slutet af »Vår fosterjord» :
Hvar blick ger blixt, hvad blick som än blir spord,
vid samma kära ord!
Emellertid är dunklet i poesien mindre
farligt än allmänneligheten — under
förutsättning att det finns något bakom. Det
är icke minst genom sammanpressning och
antydning dikten sätter fantasin i rörelse.
Därför är ock särskildt »Amor och Psyke»
en vacker dikt.
Ännu mindre än retorik är
Ossian-Nilssons poesi musik. Hans rytm står i så
skarp motsättning som möjligt mot den
nutida riktning, som skapat den fria versen.
Den är först och främst klangrik, rimrik,
med i dubbel mening vägande ord som rim.
Vidare konstfull, med gärna långa, fast
byggda strofer, och öfvervägande
regelbunden; regelbunden vers passar
deklamatorisk poesi. Men i fråga om takten är den
ej fullt regelbunden utan älskar blandade
eller jambiska metra, detta för att kunna
fritt lämparadernas höjningar och sänkningar
efter talets, uppläsarens starka och växlande
känsloutbrott.
Få saker äro farligare för en ung poet
än att uttrycka enkelt unga och starka
känslor på vackert språk och i klangfulla
rytmer. Om Ossian-Nilsson dock lyckats så
väl som han gjort, beror det främst på hans
väsens öppna ärlighet, hvilken ger honom
verklig öfvertygelse i förkunnelsen och
oförställd glädje i trotset. Det är icke mången
som kunde sluta »En juldikt» naturligt med
att »vi sjöngo Marseljäsen». Han
förhärligar också tron i motsats mot den gamla
vinterliga visdomen, han vädjar ständigt till
de unge (se t. ex. »Vår»); han fröjdas åt
den låte i motsats mot den materialistiske
arbetaren (»En saga»), Hans kamp mot
dogmerna utgår från själfständighetsbegär,
icke från tankens skepsis. Sjunger han
om »Arbete» gäller det ytterst den andlige
vägrödjaren, ehuru han är skåning nog att
ock älska den verkliga jordens plöjare.
Morskheten kan bli tomhet.
Exempelvis i den schwungfullt skrifna »Appell»,
när han ställer enbart sitt eget tycke som
motvikt mot hela fredsrörelsen, blir intrycket
mera pojkaktigt än kraftigt; i »Gåtor», där
han ej nämner sig själf, är polemiken mot
samma rörelse poetiskt vida
verkningsfullare. På samma sätt hvad formen angår.
När man »trummar», såsom Ossian-Nilsson
med förkärlek säger sig göra, är det icke
godt att meddela högre andliga sanningar
eller nya melodier. Också bjuda åtskilliga
dikter helt eller delvis entonigt buller eller blott
formell virtuositet (»Skyttesång»,
»Räf-berget», »Vårskymt», »Viljeseklet»,
»Landsknektvisa»), särskildt gäller detta om de
rimrika med mycket korta rader. Men det
är vida märkligare att flertalet ljuda så äkta..
Hur slitet, redan i antiken, är ej det
poetiska medlet att räkna upp en mängd
skaldiska motiv, som man ej använder, för att
slutligen komma till sitt eget (t. ex.: »andra
prisa det —• och det — och det, men jag»
o. s. v.) men hur osökt och nytt klingar
det ej i Vildmarks »Prolog».
Detta beror delvis på Ossian-Nilssons
poetiska mångsidighet. Hans ordförråd
rymmer alla den granna poesins gamla
kraftord, och han nybildar dessutom utan att
synas sträfva därefter. Mest hans egna äro
de långa, märgfulla men ledigt fallande
orden såsom faderslängtande,
träsabelväp-nad, lidelsegiill, darr gräsuddar, för att
nu välja några ur skilda områden. Men hart
kan ock med afsikt sammanställa idel korta,
skarpa ord (se citatet ofvan). Hans bilder
kunna växla från alldagliga till djärfva (Fort
Bigarrå; betsla sin drake), eller alldeles
utebli utan att man tänker därpå; de
utgöra intet förhärskande element i
skildringens prakt. Minst lyckade äro i hans
ordval de utländska ord han för deras
granna längd eller tonfall älskar (fornidol,
hierarkin, aro77t, m. fl.); de beteckna ofta den
stortaliga deklamationens syndafall, t. ex.
när han i »Torfrök» midt i de vackra
barndomsminnena kallar sig själf (fast halft
humoristiskt) en hede?i gigant.
Hans poetiska ämnesval har särskildt
träffat store eller omstridde män i växlande
historisk kostym. Hans intresse har därvid
mindre gällt männen själfva än hans egna
ideal eller fiendekänslor. Så t. ex. för i
Orkester »Bo Jonsson Grip» närmast
tanken på nutidens bolagsvälde, »Herr Ture
Tre Rosor» på Första kammaren, ehuru
de icke få fattas som blott allegori. Den
inre karaktäristiken är dock en bisak.
Däremot ha hans naturbilder i denna
samling tillfört hans diktning ett i ovanlig grad
objektivt element, ehuru det ytterst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
