Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
AF CARL G. LAURIN
Med 7 bilder
EN viktigaste händelsen under den
förflutna säsongen är den nya
Kungl. Dramatiska teaterns
invigning den 18 februari. Vi äga nu
en teater, som har alla yttre förutsättningar
att kunna bli en verklig nationalscen, och
det gäller sedan blott att få — en
dramatisk litteratur.
Det mänskliga missnöjet har under nyare
tider koncentrerat sig mot två sorts
personer, hvilkas ställning anses medföra att
de i stort sedt alltid skola ha orätt —
ministrar och teaterdirektörer.
Om de förra brukar det gälla att
ovettet först får börja samtidigt med att
de tillträda sin verksamhet, under det att
teaterdirektören innan han börjat eller
rättare innan man ens vet, på hvilken valet
skall falla, anses ur alla synpunkter
olämplig. Den eventuelle chefen för Dramatiska
teatern skulle ej spela Strindberg — det
ha vi på tryck —, och personligen har jag
hört att han, hvem han nu blefve, ej skulle
spela Shakespeare.
Nu, då Kung Lear och Mäster Olof stått
på repertoaren, undra människorna hvarför
ej Hamlet spelas och hvarför man använde
sig af versupplagan i stället för af den
bättre prosaupplagan. Det sista har
mycket för sig, om det hade varit möjligt,
hvilket det icke var.
Versupplagan af Mäster Olof förefaller
väl mycket »adapted to suit swedish taste»,
för att tillämpa det i England
förekommande uttrycket, då franska
osedlighets-pjäser med ett litet stänk af moral här
och där arrangeras för engelsk smak. Det
påminner också något om då en del tyska
teatrar gåfvo »Ett dockhem» med lyckligt
slut. Gifttänderna äro bortopererade, kulor
satta på tjurens spetsiga horn. Mäster Gerts
viktiga roll har krymt ihop till en
obetydlighet.
Trots Alfvéns stämningsfulla festspel,
trots Tor Hedbergs sköna och tankedigra
prolog, trots först och främst de många
storartade skönheterna i dramat blef
publiken på första föreställningen litet
missmodig öfver att pjäsen, väl spelad samt
kunnigt och gediget uppsatt, i denna
versupplaga gjorde ett så aftrubbadt intryck.
Allt det hvassa och skarpa var borta, och
man erfor onödigt mycket af
galaspektakelkänslor, d. v. s. en viss likgiltighet för hvad
som försiggick på scenen.
Mäster Olof spelades af herr Ivar
Nilsson, hvilken med utmärkta röstmedel och
ett ganska godt spel fyllde sin svåra
uppgift. Christina, fröken Lundeqvist,
lyckades få någon sorts prägel af svensk
kvinnlighet af god verkan, och fru Sandell
skämde naturligtvis ej bort Olaus’ moders roll.
Hvad uppsättning och kostymer angår
märktes genast, att en ny anda inkommit, och
dräkterna, tecknade af den därtill särskildt
lämplige konstnären Olle Hjortzberg, skiljde
sig milsvidt från det man i den vägen eljes
fått se på Mäster Olof-föreställningar.
År 441 f. Kr. uppfördes Antigone för
första gången i Atén, och man blef så nöjd
med skådespelet, att Sofokles genast
utnämndes till strateg. Detta torde ha motsvarat
ett förlänande af professors namn, heder
och värdighet, och liksom detta ej
medför föreläsningsskyldighet, så torde man ej
fordrat några krigarbragder af Sofokles, trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
