Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
carl g. laurin
Fot. H. Hamnqvist.
GERDA LUNDEQVIST SOM ANTIGONE.
titeln, hvilken vid detta tillfälle ej lät lika
omöjlig, som om Strindberg efter Mäster
Olof blifvit general, om också blott till
namnet.
Det grekiska skådespelet med sin
kombination af nationalfest och gudstjänst,
spe-ladt vid dagsljus under bar himmel af
skådespelare, som genom de förvridna maskernas
munöppningar med användning af hela sin
kraft i recitativton framslungade sina
repliker för 30,000 åhörare, måste bli till
oigenkännlighet förändradt på en modern teater.
Detta hindrar ej att man med det största
intresse såg på vår Dramatiska teater detta
skön-hetsmättade sorgespel, som utmynnar i den
äktgrekiska maningen till besinning. Den
gamla frågan om individens rätt gent emot
samhället upptages här inför ett folk, som
fått den farliga gåfvan af gudarna att kunna
tänka och som därför hade en stor mängd
medborgare, hvilka kunde uttala den för
enkla rättframma sinnen så pinsamma,
ovedersägliga satsen: Han har rätt och han
—- har också rätt. Det är därför att det
logiska, det etiska, det estetiska i ett godt
skådespel ingår en oupplöslig
förening som ett dylikt drama kan
verka så starkt upprörande på hela
vår inre människa. Men
begripandet af ett antikt skådespel fordrar
rätt stora förkunskaper, och det vore
en ren obillighet att begära ett starkt
intresse af den stora publiken.
Redan Aristoteles tyckte, att
Kreons roll var konstig, och det var
väl därför ganska naturligt, att också
herr de Wahl var osäker om han
skulle mest betona den höge
konungen, representanten för statens
majestät, eller den lidelsefullt upprörda
personen. Man hade dock önskat
något mera stiliseradt, mera i den
väg som Mounet Sully spelade
konung Oidipus. Fröken Lundeqvist
—- Antigone — hade både den
tragiska röst och de ädla åtbörder,
som erfordrades, och är väl den enda
skådespelerska i vårt land, som nu
tillfredsställande skulle kunna utföra
rollen. En svår fråga är att afgöra
hur man skall ställa sig till musiken,
i hvilken korens ord alldeles
drunkna. Det bästa vore väl, att versen
lästes, och att en dämpad musik
ackompagnerade orden, nu verkar
den Mendelsohnska musiken som ett
operaaktigt påhäng, och de viktiga saker
Sofokles inlagt i koren undgå publiken. Något
mera hållning och plastik hade väl ej varit
ur vägen, då det gäller »Tebes förnämste
män», hvaraf koren enligt programmet
bestod.
När man återsåg Ibsens John Gabriel
Borkman, kände man att äfven i vår tid
kämpa de stora lidelserna och att Eros och
Dike också nu än böja än krossa den
trotsige. För grekerna föreföll det som om
man frammanade olyckan genom öfvermod.
Gudarna och ödet vredgades och lärde
människan genom straff sin begränsning.
Hos Ibsen utkämpas striden i människans
bröst, och det djupa ordet »himmelriket är
i eder», motsvaras af helvetet är i eder.
Ibsen skildrar faran att »være sig selv
nok» och hur egoismen, den må vara
Brands etiska egoism eller Borkmans brutala
maktegoism, slutar i iskall sterilitet.
Djupare och djupare tränger »bergsmannen»
Ibsen in i »det dulgtes hjærtekammer» och
visar, att egoismens straff konsekvent blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
