Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
carl g. laurin
litet för egenkär kanske — hvem är inte
det? — är den förälskade anglosaxen. Det
var riktiga nödrop ur hjärtats djup han
uppgaf, då han trodde sig förlora Candida.
Han kan arbeta och älska, ärligt båda
delarna. Marchbanks är kelten, fylld med
fantasi, än rädd, än dumdristig, än berusad
af sin kärlek, som omfattar hela hans
personlighet och som skänkt kraft åt detta
ryggradslösa skaldefrö. Herr de Wahl
spelade honom väl i hufvudsak riktigt men
litet för flåsande och arbetade litet för
mycket med vådor, nackmuskler och
skulderblad. I de humoristiska ögonblicken
var han utmärkt som vanligt och gjorde
mycket lustigt den unge artistokratens
häpnad öfver Burgess råa brutala sätt att tränga
honom in på lifvet. Af Burgess gjorde
herr Riego en lika lyckad som vidrig typ.
Fru Sandells magra maskinskrifvande fröken
var ett litet konstverk och skrattretande
med sin evigt förolämpade min.
Uppsättningen var engelsk och korrekt, ehuru kanske
något för solid för ett enkelt prästhem.
Publiken förbryllades af pjäsen.
Majoriteten af damerna kommer naturligtvis
aldrig att medge, att en ung, vacker, fint
klädd dam, som moraliserar och ändå är
nog frisinnad att varnande klappa
förälskade herrar på hufvudet, kan vara
osympatisk. Hos den manliga delen af publiken
uppstod i den innersta delen af
hjärtekam-maren en känsla af oskrymtad vämjelse
mot denna »rena kvinna», och de verkliga
kvinnorna höllo med herrarna.
I detta korta sammandrag öfver
teaterverksamheten kunna blott en del af de
uppförda pjäserna behandlas. Vissa ha
haft en så ringa framgång hos publiken, att
de genast nedlagts, andra, t. ex. Ernst
Didrings »Två konungar», har jag ej
fått se.
Den franska salongskomedin, som en
gång var Dramatiska teaterns styrka —
är nu här i Stockholm för tillfället omodern.
Henri Bernsteins Tjufven, som gafs på
Svenska Teatern, är en medelgod pjäs af
denna något uttröskade sort, men hvad
framförandet beträffar, anser jag att det ur
alla synpunkter var så förträffligt, att man
endast i Paris kan få se något liknande.
Spelet hade le ouaté — det vadderade —
som det heter i fackkretsar, det afslipade,
mjuka, på hvilket kännare sätta så stort
värde. Blandningen af passion och form-
känsla, det är, hvad fransmännen vilja finna
i sina skådespel och i sitt lif.
Jag mijmes, att jag en gång på Rue
de Rivoli .såg en ung herre trycka en
lidelsefull kyss på en mörk hyperelegant
skönhets hand. Bägge parterna skötte sig
så förälskadt och formfulländadt, att den
lilla episoden står för mitt minne som ett
uttryck för- latinsk kultur. Det är detta
de innerst vilja, denna spänstighet i
känslan och rörelsen, häftighet men tuktad af
formen. Med all sin banalitet hade
stycket, tack vare det äkta franska spelet,
något af den atmosfär af kultiverad
vällef-nad, kryddad af erotisk spänning, af
ord-fäktningar med duellen i bakgrunden som
en möjlighet. Denna blandning af tukt
och förfinad vällust är just en sida af hvad
som kallas kultur.
Innehållet, ja, det rörde sig om en
förtjusande fru, som ansåg sig tvungen att
stjäla för att skaffa sig de spetsvolanger
och sidenjuponger, hvarförutan hon
misströstade att kunna behålla sin makes
kärlek. Huruvida le bon Dieu i detta fall
skulle upprepa sitt omdöme om den fattige
gossens brödstöld »vous avez bien fait!»
är mera tvifvelaktigt. En mycket ung herre
var emellertid så pass kär i henne, att han
tog brottet på sig, och det hela upplöser
sig i en riktig orgie af snyftningar,
uppoffringar, kyssar och försoningar, allt i de
briljantaste toaletter. Den stora
uppgörelsescenen i andra akten med sitt skickliga
crescendo, som börjar i förälskade
hvisk-ningar och slutar i hånskratt och
formfulländade vredesutbrott, hör till den sort,
som väcker hänförelse i franska hjärtan.
Mycket sällan får man här se en
naturlig och verkligt elegant ung älskare, och det
var i detta fall herr Wingård, M. och M:me
Voyasin voro till den grad eleganta och
kära, att etiken fick sitta emellan, och man
unnade den förtjusande M:me Marie Louise
Voyasin — fru Bosse —- att ha spetsar
och hålsöm på alla underplagg och t. o. m.
genombrutna strumpor. I alla fall måste
hon betänka, att hon undergräfver
äganderätten genom sina expropriationer af kärlek
och blir således ej endast vådlig för
individernas utan äfven för samhällets lugn.
Fru Bosses spel och utseende var i Tjufven
lika idealiskt som i Gerhard Hauptmanns
Elga, hvilken med Schnitzlers Pa?~acelsus
som förpjäs var det bästa nya program Sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
