Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
carl g. laurin
ROBERT DINESEN.
ken hög ko?ist skådespeleriet kan vara.
Höjdpunkten i skådespelet är samtalet
mellan Starschenski, Elga och Oginski,
herr Wingård, den senare så ståtlig och
vacker, att han säkert kunde vara farlig
äfven för mera grundmuradt dygdiga än
Elga. — Oginski märker att hans
kärleksförbindelse med Elga är bekant för
mannen, och då denne börjar i liknelser
berätta om den nakna kvinnan, som gick
genom ett landskap af hvitnade ben och
dödskallar, utbrister Oginski med hänförelse:
»Henne har jag också sett, men björkarna
slogo ut och gräs spirade upp där hon
gick fram». — Hur äkta polskt förefaller
ej allt detta! När så Oginski bortföres
för att dödas, ropar han endast ett
lidelsefullt: »Jag har lefvat» och man får en
kraftig känsla af det ståtliga, som trots allt
ligger i detta suveräna lättsinne, i en
lifs-törst, som sätter allt på ett kort. — Som
tjänsteflickan Dortka hade fröken Andersen
några väl funna gester, något kattaktigt
och smilande i uppträdandet, och äfven det
smeksamma sättet att på en gång ödmjukt
och närgånget röra vid sin härskarinnas
hår var värdt erkännande. Den rätta
teaterkulturen visar sig i hur mycket man
vårdar sig om birollerna.
Under det att — för en del år sedan
åtminstone — renhjärtade kokotter väckte
sympati i Frankrike, så tyckes det anglo-
saxiska lynnet tjusas af den genompräktige
tjufven. M:me Voyasin stal för att
bibehålla sin makes kärlek och kanske också
något därför att hon ansåg sig bli nättare
i figuren i Paquinklädningar. Raffles i
Amatör tjuf v en stjäl, som han själf stolt
säger »som sportsman» — man tänke sig
de dånande applåder, hvarmed denna replik
hälsas af hederlige britter — men också
något för att hjälpa upp sina trassliga
affärer. Denna pjäs, där den utmärkte
danske skådespelaren Dinesen spelar den
elegante stortjufven, blef tack vare honom
och Viktor Lundberg, som spelade hans
kollega i underklassen, åtminstone njutbar.
Under de senaste månaderna har den
lilla modiga Intima teatern haft lycka med
sig. Den, som skrifver detta, kan ej
förstå ide’n med att inskränka sig till en
författare, då det finnes en hel del skådespel,
som ej passa på de mera offentliga, stora
teatrarna och som skulle göra sig utmärkt
inför en utvald publik på en liten seen.
Emellertid har denna trupp på ett så
uppoffrande sätt ansträngt sig att framföra
många af vår störste och egendomligaste
dramatikers hittills ouppförda verk, att det
skulle vara särdeles olämpligt att ej tacka,
äfven om man anser, som i föregående
artikel framhölls, att intresset med dessa
Strindbergspjäser hufvudsakligen är
patologiskt. Dessa ur psykologisk synpunkt så
gifvande stycken skämmas af de
sjukdomsfenomen, som under långa tider varit
typiska för hans alster, den falska logik,
som irriterar så mycket mera som man tack
vare de snillrika uppslagen, det pregnanta
språket och de många skönheterna hade
hoppats på en full och stor njutning, ty
man blir mer förargad åt fotogendroppen
i sin kopp mokkakaffe än i sin kopp
cikoriakaffe.
Särskildt roligt har det varit att i
fröken Flygare se en ny energisk kraft, som
både i »Bandet» och i synnerhet i »Påsk»
visade sig vara en själfull, intelligent
skådespelerska.
Paria, Bandet och Påsk behandla
naturligtvis alla grälsjuka, förföljelsesjuka,
hysteriska och hypokondriska personer, lidande
af tvångsföreställningar och missuppfattande
giftermålsbalk, straffrätt, polisreglemente och
logik. Det hör till den högre komiken att
tänka sig danskar eller tyskar beundra
Strindbergs J’accuse mot det svenska rätts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
