Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från stockholms teatrar
335
väsendet i »Bandet». — I hela detta
virrvarr af galenskaper gladde man sig åt
friherrinnans — fröken Flygares — goda spel
och åt fröken Geijers på kornet tagna
uppnosiga tjänstflicka och tjufslyna.
»Påsk» har en något lugnare stämning
öfver sig, om också sjukrumskvalmigheten
märkes äfven i denna pjäs.
Hjältinnan kommer från något mystiskt
sjukhem, nu visserligen stilla, hemskt stilla
efter några häftiga kriser. Den
hyperner-vöse, hypokondriske brodern Elis måtte vara
särdeles angenäm för pojkarna under
lektionerna. Det finnes dock något af
konvalescens, mera ansatser till verklig
ödmjukhet än hvad man är van vid hos
Strindberg. Den lilla allvarliga svartklädda
Eleonora, som står i en mystisk korrespondens
med naturens och själens dunkla makter,
återgafs på ett ur alla synpunkter
förträffligt sätt af fröken Flygare. Hennes
flickaktiga inhalationsljud, hennes sätt att dra
på fingrarna och orma sig fram, hennes
stillhet och förmåga att kunna lida
intensivt — allt var god konst. — Lindqvist
— herr Falk — är en af Strindberg med
genial intuition tecknad figur, hvilken ter
sig dels som Busen, för hvilken man
skrämmer barnen, dels genom sin allvetenhet
och makt symboliserar Gud Fader. Han
spelades ej illa. Det är ingen lätt sak att
säga om denna pjäs är af Gudi eller af
Djäfvulen. Den har något af stillheten
mellan två hysteriska anfall; bakom lurar
något af den förtviflan, om hvilken det heter:
»till afgrund bär dess stig». Man närmar
sig skådespelet med intresse, men själf
känner jag instinktivt, att något själsligt
perverst, som i längden är lifsfientligt, gror i
detta geniala, barocka, poetiska och osunda
skådespel.
Kejserliga baletten vid Mariateatern
i St. Petersburg kom hit i maj och
befäste det goda förhållandet mellan oss och
vår mäktige granne i öster. »Den som
inte har sett rysk balett vet ej hvad balett
är» får man ofta höra, och många gjorde
sig stora förväntningar, men sanningen af
Carl Snoilskys ord »baletten alltid hört till
mina fasor» stod klar för mig under
åskådandet af denna »koloratur med benen».
Baletten uppstod vid de italienska
hofven under 1500-talet och anses med
Katarina af Medici ha kommit till Frankrike.
I början ett sorts rimmade sångspel med
Fot. F. Flodin.
ANNA FLYGARE SOM ELEONORA
I PÅSK.
dans, var hofsmickret den egentliga
kärnan. Äfven i Sverige, där Stiernhielm vid
Kristinas hof fick sina baletter Fredsafl,
Den fångne Cupido och Parnassus
triumphans uppförda, väckte den nya
konstformen bifall. På 1670-talet började man på
kompositören Lullis inrådan använda
kvinnor i stället för män för de kvinnliga
rollerna, och baletten fick härigenom ett nytt
intresse. Något af hofkonst i dålig mening
har, tyckes det, alltid varit fäst vid denna
konstart, där det divaaktiga och
virtuosmässiga frodas, och där man mer än
annars bjuds på falska känslor och t. o. m.
på falsk sinnlighet. Utom scenen ha i
Paris och St. Petersburg dansörerna blifvit
någon sorts dockor för miljonärer, grefvar
och storfurstar. Logeabonnenterna äga rätt
att besöka dansösernas foyer, säga några
komplimanger och bjuda i Paris på
chokolad, i Petersburg på marmelad och på bägge
ställena på diamantcollierer. Det är roligt
och vackert med all gammal ståtlig prakt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
