- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
381

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

svensk vers 381

af något yttre, ehuru han ej är oförmögen
till språkliga nybildningar. Framför allt
förhärskar den religiösa terminologien.

Jacobsons svaghet ligger i det artistiska;
den skolade intelligens och den säkra smak,
som skapa artisten i ordets bästa mening,
äger han icke. Därför kan han förfalla till
bilder som denna om molnen:

De kastas fram
likt kort på spelbord.
Hvem skall vinna?
De draga mot väster.
Spelarn i öster
slungar nu
sin sista trumf.
Kortstriden upphör —
och fullt med guldmynt
fram nu blänker.

Boken är synnerligen vackert utstyrd
med vignett af Arthur Sjögren.

Ett rätt originellt och intresserande grepp
har Fredrik Vetterlund försökt i sina
»scener» Tidiga ungdomsår: han har velat
realistiskt-poetiskt skildra den första
ungdomens själslif. Hans hjälte är en skön,
stark och omedveten gymnasist, hjältinnan
en lång, mörk pensionsflick-skönhet, som
genom ett djärft angrepp väcker ynglingens
slumrande erotik. Kärleken utvecklar sig,
varm och oskuldsfull, tills det upptäcks att
ynglingen festar och flirtar och han tas ur
skolan af sin stränga mor. Därbredvid
skildras en förläst skönhetsdrömmare, en
lifshungrig och lifsomöjlig yngling, som i
fantasien lefver sin kamrats lycka och
tycker sig ha left den mer verkligt än han.

Det sista draget är det enda som
erinrar om romantik i den bekante
Atter-boms-tolkarens skrift. Jo, på ett ställe
låter han ock, liksom Atterbom brukar,
diktande personer berömma en dikt af —
antar jag — författaren själf. I fråga om
diktens skönhet är emellertid likheten ringa.
Den som uppmärksamt följt hr
Vetterlunds verksamhet på senare år, väntar sig
heller icke någon väsentlig likhet mellan
honom och en absolut oakademisk
romantiker.

Hans lilla bok är skrifven dels på vers
— de poetiska — dels på prosa — de
realistiska scenerna. Att skillnaden ej är
strängt genomförd gör intet Man läser
boken med stor uppmärksamhet och t. o. m.

spänning, miljöskildringen röjer en
aktningsvärd om än något ansträngd
verklighetssanning, versen är icke smekande skön
men rätt intagande och ställvis vacker.
Psykologien bringar intet öfverraskande och
djupsinnigt, men ämnet ger icke heller
stor anledning därtill, och själfva
uppslaget, att taga gymnasistsjälslif på allvar, är

väl värdt att taga vara på.

*



Med E. N. Söderbergs Rytmer och
runor äro vi åter inne på
efterklangskalder-nas mark. Han har bland dem ett särskildt
och icke osympatisk drag, i det han tydligt
erinrar om den närmast för-realistiska
diktningen, signaturernas blekt fagra lyrik. Han
skulle dock äfven bland deras mindre
betydande flertal intagit ett blygsamt rum.
Jämför man honom med den främste
kvarlefvande signaturen, Wirsén, saknar han
ej blott dennes ofta fint poetiska
stämning utan äfven den blick för det
världsliga, som den fromme skalden alltemellanåt
uppenbarar. Söderbergs politiska dikter
äro ytterst ädla, Wirséns kan en radikal
just ej finna rättvisa, och dock tycker han
mer om de senare — därför att deras
författare kan vara arg.

Religiositet, fosterland, vänskap och store
män, en särskildt utprägladt och vinnande
släktkänsla, en älskvärd naturkärlek skänka
tillsammans ämnena åt Söderbergs
välvårdade, välrimmade, regelbundna, aldrig
oförsiktigt djärfva diktrytmer. Något
originellt bjuder han aldrig, särskildt hans
bilder äro oftast nötta, och stundom
föreligger krian klar, såsom i dessa rader ur en
minnesdikt till en person som förtjänat
bättre:

Drifven af en inre röst beslöt du
att med forskarns ena herdens kall,
men från båda snart till uppbrott bröt du,
snart din korta lefnadsdag var all.

Hans dikt är snäll, vacker och
jämn-struken. Men den är, mer än hos Wirsén,
fri från smaklösheter, den söker inga falska
smycken, och hur allmän skaldens
naturskildring än är, kan den dock föda strofer
af stämningsren melodi:

Jag minns så väl den gossering,
som arla sjöng i tornet.
På åkerfälten rundt omkring
rann brodden upp ur kornet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0427.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free