Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
erik hedén
och ifrån nyutslagna träd
log grönskan ung och majdagsspäd.
Skärfvors författare, hr Sten Granlund,
representerar en radikalt olika typ af
efter-klangsdiktare. Han har intet att göra med
äldre svensk diktning. Det är vår moderna
vers hvilkens tonfall och teknik han
tillägnat sig och som nu »dichtet und denkt»
för honom. Stundom skönjes tydligt
läromästaren, t. ex. Ossian-Nilsson i »Nytid»:
De unga som komma med trummor och dån
med klang och fanfar kring höjda standar o. s. v.
eller Karlfeldts »Den misskände
spelmannen» i en passus ur »Prinsessan Vivat!» —
spelmannens inverkan på bonden, hans hustru
och dotter i den förra är alldeles parallell
med sångarens på kungen, drottningen och
prinsessan i den senare. Äfven skymtas
måhända Harald Molander i de lätt
histo-riserande styckena.
Hr Granlund har förträffligt funnit sin
kallelse, då han blifvit tidningsskald. Hans
skaldesjäl alstrar helt otvunget de
stämningar en modern hufvudstadstidning vid
olika tillfällen behöfver satta i vers:
fosterland, nationell samling, ny storhetstid, litet
prinsessor, litet stora minnen litet religion,
Skansen, barndomens julminnen, högfjäll
med oundgänglig fäbod och musikalisk jänta,
lugnt svärmisk erotik m. m. Icke som
författaren skulle hycklat dessa känslor för
att få skrifva i bladet om dem. De äro
säkert ärliga, mången dikt, t. ex. den första,
har en omisskännligt personlig färg. Det
kan ju vara den begränsande skaldegåfvans
fel att stämningen aldrig klingar djup.
För öfrigt är tekniken briljant behärskad,
boken är högst lättläst, och när diktaren
ej begär mer än att vara skaldepublicist,
såsom i hälsningen till prinsessan Margareta,
kan han åstadkomma det förträffligast
tänkbara surrogat för poesi.
Norrlandsförfattarinnan Maria
Rieck-muller har på sista tiden blifvit
skaldinna. Hennes andra versbok, ’Vildvin
och barr, röjer samma egenskaper som —
så vidt jag känner till den — hennes prosa:
ett godhjärtadt, lättrördt, för intryck öppet
kvinnotemperament och en varm hänförelse
för Norrlands natur, folk och sagovärld.
Själsbikten, som starkast framträder i
bokens första dikter, når ju icke djupt och
framlägges helt enkelt —• dock når en dikt
som »Requiem» afgjordt bortom
alldagsver-sen. Icke heller naturbilderna och sägnerna,
som sedan småningom bli förhärskande,
innesluta något ohördt och mäktigt. Men de
ge i alla fall boken en karaktär olik andra
versböckers, ett intryck af något erfaret och
själfkändt, bredvid intryck från litterär
fjällbygdsskildring.
Ehuru författarinnans vers icke är helt
behärskad — stundom har metern svårt
att gå ihop och kräfver konstlad
accentuering — är den präglad af en friskhet, som
röjer naturlig förtrogenhet med diktens tal.
Den är mer än mången större
andrarangs-skalds fri från skolprägeln, och versslagen
äro emellanåt helt nyfunna.
Studiet af Antika ?iätter fyller med
vemod hvarje läsare, som ej af
okunnighet eller tidsande-slafveri slutit ögonen
för antikens alltjämt lefvande skönhets- och
kulturkällor. John Wigforss’ bok har i
ämnesvalet ett intresse långt öfver årets
många andra halfgoda diktverk, och
man ser oupphörligt tecken till hvad de
klassiska motiven kunnat gifva — om de
behandlats af en skickligare hand.
Författaren röjer klassisk beläsenhet; det värsta
man i den vägen kan anmärka är att han
förfallit till antiksvärmarens vanliga fel att
i småsaker bli alltför antik. Hvarför
förvirra allmänheten med att införa grekisk
accentuering i namn, såsom Poseidön,
Achilleus, Peloponnesos och t. o. m. Helläs,dåden
grekiska accenten ju var en annan än vår
och grekerna själfva ej byggde sin vers
på densamma?
Boken innehåller två dramer: »Idus
Martii», som på ett skäligen intresselöst
sätt skildrar några romerska ynglingars lif
i Athén vid tiden för Cæsars mord, och
»Homeros», där den tragiska 6-fotade
jamben — ett sällsynt ädelt versslag! — och
det homeriskt färgade uttryckssättet
tillsammans fängsla, men där man stores
af massmordet och den ytliga
karaktärsteckningen. Författarens egna dikter
kunna stundom uppvisa en pompöst ståtlig form
(t. ex. »Latiens sångmö»), men röja däremel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
