Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ett friar-bref från 1700-talet. Ur Malla Montgomérys anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
malla montgomery
i kriget, dels som offer för sin trohet
mot den de ansågo som Englands
rättmätige tronföljare. Deras egendom blef
ock sekvestrerad. Min far skickades helt
ung till Sverige för att där uti ett
engelskt handelshus uppfostras. Den
engelske köpmannen hette Campbell. Min
far var sedan länge hans första commis,
blef gift med äldsta dottern och fick med
henne en ansenlig förmögenhet, bruk i
Finland och Norrland, ett hus i
Stockholm; men allt detta hvilade dock på
handelshusets och dess kompanjoners
bestånd. Dessa voro F. och J. Mina
föräldrar flyttade till Finland. Efter flere
års barnlöst äktenskap fingo de en
dotter, som dog i första året, och därefter
föddes jag. Länge efterlängtad blef jag
naturligtvis deras afgud. Min barndom
var den lyckligaste i världen, om det är
en lycka att se alla sina önskningar
förekommas, alla sina fel öfverses, alla sina
egenskaper prisas och älskas; med ett
ord: jag var ett bortskämdt barn i ordets
hela bemärkelse. Allt i huset lydde unge
herrens nycker, och ej sällan tillät jag
mig pojkaktiga skälmstycken, som bort
allvarsamt straffas, men som min far
endast skrattade åt. Glad, yr, häftig, njöt
jag ögonblickets nöjen utan att nånsin
tänka längre, och detta blef en vana,
hvars följd blef den obetänksammaste
lättsinnighet. Jag lärde icke mer än som
roade mig, men som jag af naturen hade
lätthet att fatta och godt minne, fastnade
dock däri mera än en så beskaffad
uppfostran tycktes lofva.
Vid 17 års ålder skickades jag till
Stockholm för att där fullborda min
édu-cation. Jag bodde hos F., en af min
fars handelsvänner. Han var själf en
åldrig man, men hans fru var ung och
det skönaste fruntimmer jag hittills sett.
Med stum beundran betraktade jag henne
länge; hennes förekommande artighet
uppmuntrade mig väl, men jag vågade dock
blott på afstånd tillbedja henne, ansåg
henne som en gudinna och försmäktade
af förtjusning, till dess hennes
kammarjungfru en dag aflockade mig min
hemlighet och gaf mig de bästa
förhoppningar. De uppfylldes ock; jag blef den
lyckligaste och stoltaste människa på
jorden, ty fru F., den fullkomligaste af
alla varelser, älskade mig och mig ensam;
så trodde jag, och då jag såg henne
omgifven af tillbedjare och fick en blick,
som sade mig allt hvad jag önskade,
ansåg jag mig större än Cæsar. Detta
förhållande varade en längre tid, jag var
ofta svartsjuk, men fru F. fann alltid
medel att försäkra mig om sin odelade
ömhet. En excellens, som gjorde henne
flitiga besök, oroade mig ej mycket, jag
såg väl, att han var kär i henne, men
han syntes mig ingen farlig rival; hon
skrattade ofta med mig öfver gubbens
dårskaper och sade sig blott ha vänskap
och tacksamhet för honom. En dag som
hon varit länge borta smög jag mig in
i hennes rum och väntade med otålig
längtan; slutligen hörde jag henne
komma — men hon var ej ensam.
Excellensen följde henne. Jag kunde
omöjligt komma ut någon annan väg. Jag
gömde mig i en garderob i
sängkammaren. De inkommo dit. Excellensen
förebrådde henne hennes öfverdrifna
öfverseende med den »näsvisa pojken»,
som han kallade mig, och yttrade
misstankar. Fru F. skrattade, gjorde narr
af min »page-kärlek» och sparade intet
för att öfvertyga sin bedagade älskare,
att han var den ende lycklige. Jag
kväf-des af harm och svartsjuka, var flere
gånger på väg att springa fram ur min
vrå för att utgjuta min vrede och
öfver-hölja henne med blygsel; men jag
älskade henne ändå, och en känsla af skam
på hennes vägnar återhöll mig.
Ändtligen blef hon ensam — och då
framkom jag och öfverhopade henne med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
