Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
nathan söderblom
Men om konstnären och konsttänkaren
Wilde skall här icke talas.
Här skall talas om, att han kom in
under ett starkt ljus. Jag menar ej
pressens eller offentlighetens, icke ett ljus, som
nyfikna eller harmsna eller beundrande
händer satte fram under hans ansikte för
att riktigt kunna se. Skönhetens firade
prins — nej, pajazzo! — ertappades i
i smutsen. Och man har ej tröttnat att
rota i den. Här skall talas om den
klarhet, som smärtan och ensamheten tvungo
honom in i.
3= *
*
I sitt tidigare författarskap, innan
Wilde kom på tukthuset, har han åtminstone
en gång dröjt vid Jesu gestalt. Det är i
»The soul of man under socialism», ett
af hans pennas mest lysande alster.
Uppsatsen stod att läsa i början af år 1891 i
Fortnightly Review. Sedan har den tryckts
privat i en liten upplaga på 250
numrerade exemplar. I denna lilla skrift uttalar
författaren sina sympatier för socialismen,
icke såsom samhällsideal, utan såsom
medel för något högre. Socialismen skall
befria människorna, menar han, från
fattigdomens förnedring och från rikedomens
oro och besvär. När privategendomen,
med all den fördärfliga sträfvan och
bundenhet den medför, är borta, och
näringsbekymren ordnade för alla, får individen
först tillfälle att växa fullkomligt fritt. »
Människans sanna fullkomlighet ligger icke i
hvad hon har, utan i hvad hon är.
Privategendomen har krossat den sanna
individualismen och satt upp en individualism
som är falsk. Den har hindrat en del af
samhällets medlemmar att vara
individuella genom att svälta dem. Den har
hindrat den andra delen af samhällets
medlemmar från att vara individuella genom att
ställa dem på galen väg och belasta dem.»
Människorna bli oförmögna att utveckla
»det som är underbart och tjusande och
hänförande hos dem». »De mista lifvets
sanna lust och glädje.» Endast i konsten,
ej i verkligheten ha vi sett det fulla
uttrycket af en personlighet. Mommsen kallar
Cæsar den fullständiga och fullkomliga
människan. Men hur tragiskt otrygg lefde han ej!
Marcus Aurelius var i Renans omdöme
den fullkomliga människan. Men han vack-
lade under den alltför tunga bördan af
riket och alla anspråk, som ställdes på
honom. De flesta hafva tvingats att bli
upproriska och ödslat hälften af sin kraft på
nötningen. Så Byron, och, änskönt i
mindre grad, Shelley. »Den fullkomliga
personlighetens kännetecken är icke uppror,
utan frid.»
För det slags individualism, som Wilde
förfäktade, betyder detta ord mer än det
måste betyda för enhvar som förstår, att
den sanna personligheten måste äga en
fridens helgedom, som är hans egen
oför-ytterliga besittning och den okvalda
kärnan af hans väsende, äfven om han, långt
borta i striderna, behöfver släpa sig trött
fram igenom mörka natten och nedrifva.
dystra stängsel för att komma dit. För
Wilde måste, när han skref The soul of man,
den sanna personligheten växa i
gynnsamma och hulda omgifningar. Hans ideal
är blomman, ostördt utslagen i sin
egendomliga färgskiftning och doft på en fredad
plan, icke eken, som står utsatt för stormen.
Hans individualist är så olik som möjligt
mot Nietzsches viljeheros, hur de än likna
hvarandra i häfdandet af individens rätt
utan gräns, och huru grundligt än båda
sökt omstöpa articulum de peccato.
Här sjunger Wilde sin skönaste lofsång
öfver » den fullkomliga personligheten ».
Rättare, det är tvenne hymner han uppstämmer.
Den första handlar om den fullkomliga
personligheten. Då kommer Kristus för
hans tanke. Han sysselsätter sig med
honom så länge, tills han brister ut i en
andra prosahymn. Den prisar samma
skönhet, den fullkomliga personlighetens
skönhet, endast under ett annat, likbetydande
namn, »det kristusliknande lifvet».
OM DEN FULLKOMLIGA
PERSONLIGHETEN.
»Hon skall bli någonting underbart
—-människans sanna personlighet —- när vi
få se henne. Hon skall växa naturligt och
enkelt, lik ett blomster, eller såsom ett
träd växer. Hon skall aldrig dryfta eller
tvista. Hon skall icke bevisa någonting.
Hon skall känna allting. Och ändå skall
hon icke besvära sig med kunskap. Hon
skall hafva visdom. Hennes värde skall icke
mätas med materiella ting. Hon skall
ingenting äga. Och likväl skall hon äga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0486.html
