Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristusbilden i oscar wildes de profundis 441
att hans hustru begärde och fick skilsmässa —
det måste han finna naturligt, hon öfverlefde
icke länge grämelsen, dog 1896 — och att
hans två söner Cyril och Vivian, tio och nio
år gamla, togos ifrån honom och utbytte
familjenamnet mot ett annat. »Det har
förorsakat mig oändlig smärta, namnlös
bitterhet, gränslös sorg, som aldrig skall
lämna mig», skrifver han. »Men ett barn
är såsom herrens lekamen, jag är ovärdig
till båda.»
Men värre än andras omdöme brände
honom hans egen blygsel. De som nu i sjuklig
och hysterisk kult beundra allt hos honom,
borde minnas det. »Jag lät mig locka till
långa perioder af oförnuftig njutning och
sysslolöshet. Jag lät mitt eget snille rinna
bort mellan fingrarna på mig, och det gaf
mig ett slags underlig njutning att slösa
bort en evig ungdom. Trött på att vistas
på höjderna, störtade jag mig medvetet
ned i djupen för att söka nya sensationer...
Andras lif hade intet värde för mig. Hvad
paradoxen var för mig i tankens värld,
det blef perversiteten i passionens». »Jag
glömde att hvarje liten handling i det
dagliga lifvet bildar eller förstör karaktären,
och att därför det, som man gjort i den
ensamma kammaren, det måste man en
dag ropa ut från hustaken. Jag förlorade
herraväldet öfver mig själf, jag styrde ej
längre min egen själ, och jag visste det
ej. Jag lät njutningen tvinga mig i oket,
och jag slutade i fruktansvärd vanära.»
»Jag medger, att jag tappade hufvudet...
Jag var förvirrad, hade förlorat
omdömesförmågan. Jag tog det enda, ödesdigra
steget. Och nu____ sitter jag här på en
bänk i en tukthuscell.» »Tro icke att jag
klandrar någon för mina laster.» »Det
är jag själf som störtat mig.» »Hur grymt
världens handlingssätt mot mig än varit,
så har jag dock handlat ännu grymmare
mot mig själf.» »Det är mycket som
jag enligt min åsikt gjort mig skyldig till,
för hvilket jag icke blifvit ställd till
räkenskap.» Den bittraste förebråelsen var icke
Lochwoods, åklagarens, förkrossande
anklagelse, hvars innehåll fyllde honom med
vämjelse, där han satt på »syndarnas bänk».
Den bittraste förebråelsen kom från en
trofast vän, som besökte honom i häktet för
att säga, att »han icke trodde ett enda
ord af det som sades emot mig, och att
han ville säga mig, att han ansåg mig
fullkomligt oskyldig och offer för en
afskyvärd sammansvärjning. Jag brast i tårar,
och sade honom, att det visserligen var
mycket i de direkta anklagelserna, som
var fullkomligt osant och påbördadt mig
af illvilja, men mitt lif hade varit fullt af
perversa njutningar, och om han icke tog
detta som ett faktum och fullt förstod det,
så kunde jag omöjligt vara hans vän».
Denne lifskonstnär, som han älskade att
kalla sig, har kommit att skrifva: »En
människas högsta ögonblick är då hon
knäfaller i stoftet, slår sig för sitt bröst
och bekänner alla sitt lifs synder». Han
har känt: »Det finnes blott en sak för
mig nu, fullkomlig ödmjukhet». Han har,
säger han, djupt i sitt väsen liksom en
skatt i en åker upptäckt ödmjukheten. »Endast
när man förlorat allt, vet man, att man
äger den.»
Wildes ord visa, att han icke tänker
på det som i den kristna världens
språkbruk blifvit kalladt ödmjukhet — den
dyrbaraste pärla som västern fått från
österlandet, säger Heidenstam, då han
beskrifver henne lika sant som vackert.
Ödmjukheten är icke ett residuum, som
stannar kvar, när allt tagits bort. Den
är den form och den skönhet, som
personligheten vinner, när den fylles helt af
känslan af uppgiftens, den mänskliga
uppgiftens storhet och af Guds och människors
godhet. Därför är den omedveten, det
hör tilldess väsen. Arndt liknar ödmjukheten
vid ögat, som ser allt, utom sig själft.
Hvad Wilde talar om är
själfbetraktel-sen, som vågat se sitt elände och sin
nakenhet. Han använder äfven på andra
ställen uttryck, sådana som — icke humility,
utan — humiliation, förödmjukelse,
underkastelse. Uppgörelsens grundlighet innebär
möjligheten till ett nytt lif.
Lika klar som Wildes bittra ånger är,
lika klart måste det vara för oss, att den
icke betyder en omvändelse, icke en
förvandling af lifvet, som verkas af djupt
liggande andliga krafter — och än mindre
en af dem, som tillgripas såsom surrogat i
stil med Tant Mallas. Wilde var, för en
sådan lifsprocess, för mycket stämningens,
och för litet — alls intet — viljans man.
Förkonstling och nyck hade hos honom blifvit
natur och lifsprincip. Han vet, att fängelselifvet
medfört en oundviklig förändring i hans
karaktär och hans andliga ställning mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
