Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
nathan söderblom
Det var ännu den bortskämde mannen
pä modet som skref detta. Nästa gång han,
med en helt annan ton i rösten, talade om
Kristus, satt han på tukthus. Den andra
sällsynta förutsättningen för att skildra
Jesus, den kunde han minst af allt på
förhand ana. Den ligger i namnet på det
långa, i häktet skrifna bref, som Cross
bevarade och som utkommit efter
författarens död. Han kallar det De profundis.
»Utur djupen ropar jag». Ett besannande
af Goethes ord, i Wilhem Meisters
Lehr-jahre, som han i De profundis anför:
Wer nie sein Brot mit Thränen ass,
Wer nie die kummervollen Nächte
Auf seinem Bette weinend sass,
Der kennt euch nicht, Ihr himmlischen Mächte.
Det är väl så, att äfven den saken,
nöden, människolifvets trångmål, hjärtats nöd,
bör tagas med en smula i räkningen, när man
skall vinna någon tanke om religionen —
äfven om fromheten orienteras på den som
sagt de orden. Goethe kände föga af hvad han
där beskrifver, men tillräckligt för att i
de orden bekänna sitt armod. Och han
har en gång kommit en personlighet, som
var icke blott from såsom han själf, utan
ägde djup personlig erfarenhet af
karaktäristisk religion, af frälsningserfarenhet, så
nära, att han med sitt mästerskap gifvit oss
en skildring af en själ, som ej blott står
andaktsfull inför tillvaron och tilläfventyrs
dess förklaring i Kristus och kristendomen,
utan som i nödtvång brutit igenom dess
förlåt och hämtat åt sig den personliga,
religiösa upplefvelsens skatt. Goethe, har
någon sagt, var den rike ynglingen. Jesus
älskade honom och sade: Gå bort och sälj
allt det du hafver — icke för de fattigas
skull, men för din egen skull, så att du
må förstå min värld. Käre, låt oss ha
Goethe sådan han är! Men till religionens
skattgräfvare hör han ej. Det visste han.
—Nu återvända vi till den stackaren, som
skrifvit De profundis. Under den skandalösa
rättegången trodde sig Wilde i början kunna
bravera opinionen. Fortsättningen, med
dess följder, domen och fängelsetiden, blef
för honom en öfverraskning och ett
förkrossande elände. Värst var icke fulheten,
tvånget, det påkostande arbetet, smutsen
och torftigheten i häktet, ehuru dessa,
åtminstone om det gäller någon med lika
stark kropp som Wilde, måste hafva varit
kännbarare för honom än för snart sagdt
hvarje annan, så beroende som denna,
cyniskt eller älskvärdt själfviska
njutningsmänniska, detta bortskämda, förgudade
barn, hade gjort sig själf och, ärligt nog,
äfven sina teorier, af allt hvad lifvets
behag, medgång, bekvämlighet och lyx heter.
»Förr var hela mitt lif vigdt åt njutningen.
Jag gick ur vägen för lidanden och sorger
af alla slag». Men ett var värre,
skammen. Den 13 november 1895 fördes
Wilde från London till Readings
fängelse. Från två till tre fick han stå på
Clapham Junctions station i fångdräkt och
med handbojor. Han berättar: »Människorna
skrattade när de sågo mig____ Då de
fått veta hvem jag var, skrattade de ännu
mera. En halftimme stod jag där i den
gråa novemberdimman, omgifven af en
hånskrattande pöbel». På stationen
Wands-worth Road kände en man igen honom
bland fångarna. För att visa sin
sedlighet, steg han fram, sade hans namn och
spottade honom i ansiktet — nästan lika
modigt, som August Blanche bar sig åt mot
Love Almqvist i Kungsträdgården. Det
var symboliskt för den skam, som brände
mot honom från alla samhällsklasser. Den
kan ej ens förklaras blott med
vedervärdigheten i hans sak. Däri låg något,
särskildt från arbetsklassen, af dof, länge
samlad förtrytelse, som nu befriats från alla
dammar, förtrytelse mot en som för dem
hade tett sig som samhällsparasiten par
préférence, som den privilegierade
öfver-klasslättjans och öfverklassnjutningens
hjärtlöst utmanande inkarnation. Som författare
och man på modet syntes Wilde längre än
de andra. Nu fick han, efter lifvets lag,
umgälla äfven för de andra. Bittrare var det som låg
honom närmare. Tre månader efter
förflyttningen till Reading dog modern, »Speranza»,
den varelse soin förvarade hans känslors bästa
ömhet och renhet. Han skrifver: »Hon och
min far hade lämnat mig i arf ett namn, som
de gjort kändt och aktadt, icke blott i
litteraturen, konsten, arkeologien och vetenskapen,
utan äfven i mitt eget lands historia, i dess
utveckling som nation. Jag hade för evigt
vanärat detta namn. Jag hade gjort det
till ett uselt glåpord i usla människors
mun; jag hade släpat det i stoftet,
prisgif-vit det åt råheten... Hvad jag led då
och ännu lider, kan ingen penna
nedskrifva.» Skulle något uppenbara för honom
innebörden i hvad som händt, så var det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
