Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eros Thanatophoros. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48i
ha varit för paralyseradt svag för att
förmå reagera på muskler och viljenerver.
Sedan minnes jag, att han lyfte sin
käpp som för att slå. Kanske orkade
han ej höja den och göra det, jag kände
i hvarje fall icke slaget, har glömt allt
nu, om hvad som från detta ögonblick
passerade. Jag stod orörlig och teg. Jag
hörde, att han talade något — med ett
torrt, tunnt hväsande först, med ansiktet
ett par gånger tätt intill mitt, medan en
brännhet andedräkt frätte likt ånga på
mina kinder, så allt djupare,
långsammare, sist med något af snyftning, af
hopplöst missmod, af ohjälplig förtviflan —
en hemsk, omänsklig röst, med ljudlägen
i stigande och fallande, så som jag aldrig
förr hört den hos någon. Af allt detta
minnes jag egentligen blott rösten nu.
Jag vet ej om jag svarade något. Till
sist måtte han ha gått förbi mig och
bort. Då jag åter kunde förnimma
något, stod jag ensam kvar.
Jag såg icke efter, om någon
betraktat oss och iakttagit hvad som
passerat — troligen var dock så icke, gatan
låg väl som vanligt folktom. Med en
blinds trefvande gång måste jag ha sökt
mig hem. Inkommen i mitt arbetsrum,
kastade jag mig på soffan. Mitt hufvud
var tomt på tankar och alla begrepp
om hvad som skett. Omsider måste jag
ha fallit i något slags dvallik sömn. Då
jag vaknade därur var det natt med
gryningen af nästa dag utanför rutan.
Jag blef icke sjuk, som jag trott att
jag skulle bli, har åtminstone ej behöft
intaga sängen. Men på många dagar
ville icke minnet reda sig. Något
ogenomträngligt, grymt, i sin ofattbarhet
overkligt nästan, stod bara där och
förvirrade, då jag ville försöka göra det en
smula klart. Jag har icke förmått gå ut
och icke heller arbeta. Har mest legat
på min soffa utan att orka vilja eller
tänka något mera.
Ord och Bild, iy:e årg.
Hela tiden har jag bara väntat, att
han skulle komma åter och tala mer.
Jag vet ju knappt ännu något, hur allt
står nu eller ens hvad som egentligen
har skett. Hvar gång jag hort steg i
trappan, har jag trott, att det varit han.
Till slut med en längtan af oerhörd
spänning, att det måtte vara han och jag få
veta något eller bli mera slagen. En
längtan som efter en onaturlig vällust.
Men han har icke kommit. Inte ett ord
vidare. Tystnaden blir det förfärligaste
och tyngsta.
Den 27 oktober.
Han har ännu icke kommit.
Den i november.
Långsamt tar allt igen sina gamla
former.
Det är nu tre veckor sedan det skedde.
Jag har gått ut några gånger och träffat
bekanta på gatan. Jag tror ej att man
anar något om hvad som passerat. Det
vore ju också knappt att vänta. Man
tror mig, då jag säger, att jag varit sjuk,
jag ser också så ut nu mer. Jag har
fått en fasa att se mig själf i spegeln.
Jag har försökt arbeta litet också.
Men det går dåligt ännu så länge. Jag
jag kan ej hålla ihop tankarna. Men det
kommer väl att gå bättre så småningom.
Jag måste också arbeta. Tiden för
spe-cima är begränsad. Och hela min
framtid hänger på detta, om jag lyckas nu.
I morgon kommer jag att åter
besöka biblioteket. Kurt har tagit afsked
från sin anställning där. Jag har sett
det i tidningen och har för öfrigt fått
det bekräftadt i förbigående under ett
samtal här om dagen med en af våra
gemensamma umgängesvänner. Det
väcker knappast förvåning. Kurt är
förmögen, och det har ju länge varit på tal,
att han skulle draga sig tillbaka som
privatlärd.
Men inte ett ord, inte en rad ifrån
honom. Om det är ett slags hämnd, är
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
