Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eros Thanatophoros. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
carl r. af tjgglas
den i sa fall grymt beräknad. Eller —.
Kanske är det för honom som för mig
nu. Kanske . . .
Jag har ett par gånger fattat beslutet
att uppsöka honom. Jag har ett behof
att höra honom säga något. Men jag
har aldrig kunnat. Jag ville kasta
framför honom alla mina själfförebråelser, risa
mig framför honom. Icke bedja om
förlåtelse, han kan icke gifva en sådan, och
själf vet jag knappt, hvad ett ord som
tillgift nu skulle betyda för mig. Bara
icke detta vikande åt sidan, detta tigande
undanskjutande af något, som icke
blifvit uppgjordt. —• —
Hittills har jag mest tänkt på henne.
Allt oftare är det nu han, som kommer
i mina tankar. —
Stackars, stackars Kurt!
Den 12 november.
De ha rest utomlands. »Hans fru
har blifvit klen», sägs det.
Hvad är han för ett slags människa,
Kurt? Hvarför kastar han henne inte ifrån
sig, med vedervilja, som en skämd frukt?
Förlåter han? Kanske mig också? Jag
vill icke veta mig vara förlåten. Det
vore helvetet själft.
Alltså älskar han henne —. Kanske
så högt som jag —?
Det börjar långsamt klarna för mig,
hvad jag gjort.
Den 14 november.
Om och om igen har jag sagt mig
det: Vi ha dock rätt till vår lycka — det
korta, fordrande lifvets egen rätt.
Och om och om igen har jag hört
någon som svarat mig: Också till en
annans — också till hans . . .?
Den 20 november.
Jag måste arbeta. Jag har blott några
veckor på mig. Jag hade trott att det
skulle gå nu, sedan de äro borta och
afståndet försvagat den telepatiska
känselströmmen mellan mig och dem, med
dess tryck och oro. Men det går
dåligt. Jag är förfärligt trött.
Den 22 november.
Eros, gud med vingarna, gud med
de hvita lemmarna och de lätta fötterna,
Lif hette din moder och Lif det sköte,
ur hvilket du sprang fram.
Eros, hvad vi älska af dig, är ditt
lif och dina vingar. Eros, du är
växandets styrka i oss, är befruktningen af
frön, af slutna pistiller, af spänningens
vilja utåt.
Eros, lif är du, och våra lif kräfver
du! —
Ditt röda, unga lif var det jag
älskade, du min älskade och enda!
Sin kraft gaf det mig. Då det vek
undan igen och tog sin kraft åter, följde
allt mitt och vek bort, som tidvattnet följer
månklotet. Genom mina fingrar silar den
torra sanden på öde och törstiga
stränder. —
Eros, lif är du, och lif kräfver du,
Eros, Thanatos’ broder!
Den 26 november.
Hvarför har jag gjort allt detta?
Öfver mig ligger frågan och plågar mig
allt mer, ju mindre jag kan svara på den.
Jag ville icke göra det och gjorde
det dock.
Den röda månen steg efter sin bana
och tidvattnet följde och sögs med.
Det var som hölle vi magneter i
händerna, så vi drogos mot hvarandra.
Vi kunde icke se och tänka, vi kommo
bara och gåfvo och togo. Ibland stego
oss som tårar i ögonen, vi ville gråta
öfver något, visste knappt hvad, kanske
öfver vår hopplöshet och vårt armod.
Ofta sade jag mig, att jag skulle resa,
att jag skulle fly. Ofta också mycket
annat. Men det blef intet.
Så vardt jag det då: den som brot
sig in och stal i sin väns hus, som
fläckade hans lif och fläckade sin älskades.
Allt det jag icke ville, gjorde jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
