Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eros Thanatophoros. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eros thanatophoros
483
Eros, lif kräfver du! Kroppar,
hjärtan och själar.
Den 3 december.
Jag skulle haft mitt arbete färdigt nu.
Det är bara halft än. Nu är det redan
för sent. Jag känner det, som hade jag
för länge sedan fått min dom och dömts
utanför lifvet och människorna.
Det är mig som vore jag
sönderslagen och smulad under greppet af en
starkare.
Jag har blott en längtan och en tanke:
min älskade, min älskade! Jag kan icke
vara borta ifrån henne. Min längtan
pressar mig samman, och alla såren stå
blottade och göra ondt, hvar gång minnet
af henne rör mig. — Jag är en man,
som håller på att gå under.
Den 17 december.
Kurt och hans hustru lära vara
hemkomna. Men de sägas till våren skola
bort igen och bosätta sig någonstans
annorstädes, hvar vet jag ej.
Jag kände ingenting särskildt vid
underrättelsen. Jag tror ej, att jag förmår
känna något särskildt nu mer.
Den 3 februari.
Hon är sjuk. Det skall vara åt
lungorna.
Den 4 februari.
Det är allvar. De skola resa genast,
men det kan också hända, att det inte
blir möjligt just nu, hon är mycket svag,
orkar icke gå uppe. Hon spottar blod
oupphörligt.
Det är deras husläkare som berättat
mig detta. Hvar morgon frågar jag
honom efter henne i telefon, och han
svarar utförligt utan undran. Min
förklaring tycks antaglig: »Som doktorn förstår,
vill jag under förhållanden som dessa
inte besvära vännen Kurt.»
Den 6 februari.
De resa icke. Jag tror ej, att det
finns något hopp mera.
Den 7 februari.
Det är så underligt att tänka sig, att
min älskade skall dö.
Doktorn säger, att det är oförklarligt,
att allt kunnat gå så fort. Hon måste
ha burit på det länge. Jag minnes också
nu, att hon vid något tillfälle berättat
för mig, att någon i hennes mors släkt
dött i lungsot.
»Men det förefaller, som om det
be-höfts någon särskild orsak för att det
just nu skulle komma att bryta ut»,
säger doktorn.
Och det är också underligt att tänka
på, att det, jag mest älskade af henne,
var hennes friska lif. Detta strömmande,
unga lif!
Det känns som en frysning efter
ryggen att minnas, att det kanske var
förgängelsens hektik öfver hennes läppar som
kysste, och då jag kysste dem, kysste
jag något redan märkt och invigdt.
Och jag trodde, att det var lifvet.
Och jag gaf henne mitt lif.
Den 8 februari.
I dag dog min älskade.
Den 19 februari.
Nu har senvintersnön redan i många
dagar hunnit falla öfver grafven.
Då en människa, som varit älskad,
begrafves, är det inte bara ett lif, som
mullen kastas igen öfver.
Men jag fick se henne en gång
dessförinnan — en gång förrän locket lades
öfver ansiktet. Hennes kära, hvita ansikte.
Jag vet knappt hur det skedde. Jag
måste gå dit, där hon var, och se henne.
Jag gick bara.
På vägen köpte jag några kvistar
af småblommiga och bleka vintersyrener
och kom.
Flickan, som öppnade för mig, såg
förvånad ut, då jag utan ett ord till
förklaring steg in. Jag vet inte, hur jag
fann vägen genom rummen, det var som
kände jag, hvar hon fanns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
