Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk litteraturhistoria och litteraturkritik. Af Fredrik Böök. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
fredrik böök
Det är som man ser spånor; äfven om
de meddela åtskilligt nytt af intresse, skulle
man önska se dem i ett fylligare och
rikare sammanhang. Nu göra de onekligen
ett tunnt intryck, trots den finkänsliga
uppfattning af romantikens väsen, hvarom
äfven denna lilla bok vittnar.
* *
En brukbar och allmänfattlig
lefnadsteckning öfver Geijer har länge varit ett
så oemotsägligt behof, att man måste vara
Lydia Wahlström tacksam för att hon
gripit sig an med uppgiften utan att
afvakta den tidpunkt, då »all
doktorsafhand-lingarnas visdom verkligen hunnit komma
ut», såsom orden falla i företalet — så
mycket hellre som det torde dröja bra länge
innan ett sådant ämne som Geijer blir
vetenskapligt uttömdt. Med klokt begagnande
af den redan existerande Geijerlitteraturen
har författarinnan gifvit en klar och likväl
ganska grundlig framställning af Geijers
andliga utveckling. Hon har med stor
skicklighet och smak förstått att hålla sig
till det väsentliga och sofra ut
bisakerna, och icke minst härigenom är hennes
arbete förträffligt ägnadt till läsning både
för ungdomen och för den stora
bildningsin-tresserade allmänheten. Stilen är rask och
liffull,. framställningen tar ofta hänsyn till
moderna frågor och förhållanden, dock på
ett så pass diskret sätt att objektiviteten
icke äfventyras — möjligen urgeras i fråga
om Geijers ställning till sin hustru och fru
v. Helwig vissa feministiska synpunkter i
en utsträckning, som de reala
omständigheterna icke ge anledning till. —
Framställningen af Geijers förhållande till Järta
är byggd på arkivstudier och ger en
fullständigare och skarpare belysning af de
båda männens trots svåra slitningar till slut
återställda vänskap än hvad vi förut ägt.
— I sin helhet är arbetet utan tvifvel ett
värdefullt tillskott i vår fattiga biografiska
litteratur.
Kungliga biblioteket har under år 1907
kommit i besittning af en större samling
Bellmaniana, som ursprungligen tillhört
skaldens son, sidenkramhandlaren Adolf
Bellman. Richard Steffen, bekant genom sina
ingående undersökningar öfver
Bellmans-dikternas kronologi, har i en liten volym
Bellman och hans diktning. Nya bidrag
publicerat det mest anmärkningsvärda ur
det nya förvärfvet. Adolf Bellmans
lefnadsbeskrifning öfver fadern, som aftryckes i
sin helhet, är visserligen ett ganska svagt
och på detaljerade uppgifter blottadt alster,
men har dock en viss betydelse genom att
vitsorda det goda förhållandet mellan
skalden och hans maka. Låt vara att hela
skriften är panegyrisk och sträfvar att
försköna den aflidnes minne — själfva denna
tendens hos sonen, som från modern
hämtat all sin kunskap i ämnet, är ett faktum
att räkna med. — Intressant är fyndet af
en cykel dikter, som alla förhärliga den
champëtra sommarvistelsen år 1773 på
stadsaktuarien Magnus Zettermans
landsställe »fjollan» söder om Stockholm. Flera
af dessa dikter äro hittills okända, andra
ha ingått i andra samlingar; bland dessa
återfinner man en äldre variant af »Opp
Amaryllis». Steffen påvisar, att det
därmed är möjligt att identifiera den
Amaryllis, till hvilken den hänförda
morgonserenaden är riktad: hon hette Vilhelmina
Norman, var dotter till en hofkanslist och
20 år gammal, när Bellman häftigt
svärmade för henne. Själfva det fiskafänge,
hvartill Fredmans sång n:r 31 inbjuder,
skildrade Bellman i en annan sång, som
är mindre lyrisk och mera sysslar med
metmask och insjöfiskar och dylika
praktiska realiteter. Vistelsen på Follan tycks
ha varit ett sannskyldigt Arkadien af idyll
och erotik, och Bellman gaf glansen åt det
hela med pastorala och skämtsamma sånger,
impromptuer och parodiska nummer af
»Dagligt Allehanda». Slutet på amouretten
var f. ö. nog så prosaiskt, enligt hvad
Gjörwell skvallrat i ett bref af dec. 1774.
När Bellman fått korgen af den unga
flickans släktingar och förtviflad klagade
inför den sköna, då skall den i svensk sång
odödliga Amaryllis ha svarat sin skald:
»När låter ni hämta edra orena
linnekläder?»
Bland de här för första gången tryckta
sakerna finnes det utom en mängd
obetydliga smådikter och impromptuer äfven flera
vackra dikter, såsom den smältande och
melodiska »Pastoral till Mademoiselle
Vilhelmina». — Litteraturvetenskaplig
betydelse ha flera af dikterna genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
