Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Svensk litteraturhistoria och litteraturkritik. Af Fredrik Böök. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk litteraturhistoria och litteraturkritik 507
mentet i hans skenbart så objektiva
författarskap. Ett fel vid utgifvandet är att
de vid mycket olika tidpunkter författade
essayerna icke daterats; en del yttranden om
den tyska romantiken i »Romantismen i
Frankrike» bli t. ex. ursäktliga endast när
man besinnar den okunnighet och den
obefogade ringaktning, för hvilken denna var
föremål på 80-talet och i början af g
o-talet, under intryck af Brandes’ tendentiösa
och ytliga framställning. I uppsatsen om
Voltaire, likaledes odaterad, skildras
Calas-processen i en för radikal smak afpassad
förenkling, som senare forskning visat vara
en illusion. — Härmed är icke något
klander riktadt mot Hellen Lindgren, hvars
böjelse för rättvis och allsidig uppfattning
var så påtaglig och i sin mån bidrar att
göra hans kritiska författarskap sympatiskt,
äfven där hans åsikter knappast kunna
sägas stå profvet.
& ii:
*
Sven Södermans essaysamling Bilder
och gestalter sysslar uteslutande med
utländska diktverk och är till rätt stor del
sammansatt af uppsatser, som
ursprungligen publicerats i dagspressen; omläsningen
bekräftar ytterligare det intryck af
omsorgsfull gedigenhet, som alltigenom präglar
Södermans journalistiska kritik. Sakligheten,
den finkänsliga och i hög grad positiva
analysen är ett genomgående drag hos
honom; hans sträfvan är framför allt att komma
till rätta med diktverket, att se det ur den
synpunkt, som skänker det värde och
giltighet: det negerande och destruktiva, som
äfven ligger i begreppet kritik, kommer
relativt minst till synes hos Söderman. Men
han har å andra sidan mer än en gång
behjärtat, att kritikern har äfven en
mindre angenäm plikt än den att tolka och
rosa, en plikt som allra minst får
uraktlåtas i våra dagar, då allmänheten tyckes
ha lättare att låta hypnotisera sig af
half-talanger eller intimidera sig af den djärfva
bluffen än någonsin förr.
Det förefaller knappast välbetänkt, att
författaren principiellt uteslutit de inhemska
ämnena från sitt urval: vår egen litteratur
är väl dock den förnämsta valplatsen för
en svensk kritiker. Af uppsatserna öfver
moderna författare kan ingen i omfång,
grundlighet eller värde mäta sig med es-
sayn öfver Maeterlinck, som utmärker sig
på en gång genom objektivitet och genom
ett djupt inträngande i den maeterlinckska
idévärlden. Lika betydande som denna
fina och genomarbetade undersökning är
ingen af de senare; det är icke utan, att
sakligheten och begränsningen vid
behandlingen af mindre betydande fenomen
stundom blir till isolering. Det är inte alltid
som författaren belyser verkets
sammanhang med mänskan så klart som i studien
öfver »Lucrezia Floriani», och det kan vid
den objektiva och noggranna analysen af
ett verk hända, att intresset hos läsaren
inte blir alltför stort. Till denna effekt
bidrar ofta författarens oförmåga af koncis
och energisk formulering.
Men dylika anmärkningar beröfva icke
»Bilder och gestalter» dess värde såsom
en pålitlig och omdömesgill vägledare i
europeisk litteratur.
»Några blad» är undertiteln på Fkedrik
Vetterlunds samling af uppsatser Från
nyromantikens dagar, och tyvärr måste
man medge, att dess innehåll är alltför
fragmentariskt och alltför sparsamt tillmätt.
»Atterboms barndomsår» är ett vackert, ja
nästan utsökt inledningskapitel till den
biografi, som man länge tyckt sig ha skäl att
vänta af vår främste Atterbomskännare;
men i stället för detta så högst välkomna
biografiska arbete får man här ett omtryck
af det redan 1895 publicerade
begynnelsekapitlet jämte ett par smärre bidrag till
Atterboms historia. I en liten studie öfver
Amalia v. Helwigs litterära förbindelser
med Sverige påvisar Vetterlund, att den
förtjusande sång i »Lycksalighetens ö»,
hvari näktergalen ger uttryck åt sin smärta
öfver att ’ vara försmådd af Spinarosa, är
en trogen öfversättning från en dikt af
Amalia v. Helwig. »En episod efter Geijers
affal» skildrar med hjälp af Atterboms
otryckta bref till Beskow de närmare
omständigheterna vid författandet af en polemisk
dikt af Atterbom, införd i »Svenska biet»
och riktad mot Geijer och liberalismen.
Ett par hittills opublicerade bref från
Atterbom till Hauch, af Vetterlund försedda
med ram och kommentar, belysa Atterboms
sista lefnadsår. Häftet afslutas med några
varma minnesord öfver H. C. Andersen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0561.html
