- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
518

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

5i 6

e. wrangel

resa. I stället fick den Wijkska kretsen
en ny tillökning och det var — Tegnér.
Denne bevistade riksdagen blott några
veckor under juli och augusti. Brinkman
skyndade att göra sin biskoplige vän
bekant med sin nya »huldgudinna». Det
skedde på en större
förmiddagstillställning hos Brinkman söndagen den 27 juli;
i bjudningsbrefven utlofvade värden att
»predikan hålles af biskop T.».

Superlativa loford pläga medföra
desillusion, så dock icke här, tvärtom. Ett
djupt intryck mottog Tegnér från första
stunden, och nu hade han en
dragningskraft till västkusten, som han aldrig

upphörde att känna.

* *

*



Dessa år vid 1830-talets midt var
Tegnér mycket upptagen af stiftsstyrelsen,
hvaråt han under de första biskopsåren
på grund af kommitté- och
riksdagsarbete m. m. icke kunnat så, som han
önskat, ägna sig. Somrarna användes
mestadels till förrättningar ute i
bygderna. Då han i augusti 1835 kom åt den
halländska gränsen, gjorde han en liten
afstickare till Göteborg. Med sin kollega
där, biskop Carl Fredrik af Wingård,
hvars konservatism han några år förut
betraktat med köld och ogillande, stod
han nu på den bästa fot. Med verklig
tillgifvenhet blefvo de alltmer fästade
vid hvarandra, huru olika de än voro
till skaplynnet. De kände ofta behof af
meddelande. Merendels skedde detta
per bref. Nu ville Tegnér personligen
rådgöra med Wingård. Emellertid hade
han dessutom ett annat ärende — som
väl kanske blef det förnämsta —
nämligen att få återse »den blåögda». Så
mycket mera nedslagen blef han att
finna henne illamående. Detta tvingade
henne också att försaka sommarbostaden.
»Vänskapsfullt, längtansfull» skrifver han

små biljetter och frågar om tillståndet
och om han icke kan bli mottagen. »Jag
bad Kewenter (doktorn) i går
eftermiddag ordinera mig; men han föredrog
någon annan smörja. Ack, den som ändå
vore läkare!» »Blif icke ond på min
enträgenhet», hette det ett par dagar
senare, »men Gud vet när vi träffas
härnäst, och alldeles förgäfves ville jag dock
ej ha rest till Göteborg.» Ett besök
förunnades honom verkligen sista dagen
han nu var i Göteborg, då han också åt
middag hos Olof Wijk. Tegnér synes
då ha utbedt sig att få begagna
»hjärtats pronomen», det förtroliga du. Han
tackar i ett bref från Östrabo den 17
september för det korta men sköna
sammanträffandet. Och han fortsätter:

Det är också sant, att ingenting gör mig
så lycklig som att se på det sköna, helst i sin
högsta form, nämligen den kvinnliga. Den har
gjort mitt lifs glädje, men också och ännu mera
dess sorg: i det skönas tjänst har jag lefvat, i
det skönas tjänst vill jag dö. Hvad jag där
njutit, men också hvad jag där lidit, det vet
ingen annan än Gud och mitt ärriga hjärta.
Och likväl beklagar jag icke endast det
saknade tillfället att betrakta, som jag borde, att
se mig mätt på det skönaste ansikte i norden,
skönast i synnerhet därföre att det återspeglar
en skön själ; utan jag beklagar ännu mera att
tiden icke medgaf mig att få utgjuta mitt arma
hjärta för dig. Ser du, min söta Hilda, jag
känner dig litet eller intet; men ifrån det första
ögonblick jag såg dig har det varit min känsla:
hon eller ingen kan du anförtro dig, vid
hennes bröst kan du få gråta ut ditt väsens
oändliga sorg, hon måste förstå dig, hon måste
kunna deltaga i din smärta. Egentligen har
jag intet gällande skäl, grundadt på erfarenhet
och närmare bekantskap, till en sådan tanke;
men det är det första intryckets makt som hos
mig alltid är outplånligt, det är ett slags
ledande instinkt hos mig som föranledt dessa
förhoppningar. Skriftligen låter sådant ei säga
sig, ty då framträder mer än annars den
farhågan: hvad frågar hon därefter? . . . Ett
hufvud som brinner och ett hjärta som blöder —
se där i två ord min lefnadshistoria. När skall
jag kunna få säga dig det omständligare,
öppnare, begripligare?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0576.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free