Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den blåögda»
519
Hilda Wijk svarade, att det
förtroende, som hon blifvit hedrad med, skulle
hon aldrig missbruka; och ehuru hon
icke kände orsakerna till Tegnérs oro
och bekymmer, ville hon som en
uppriktig vän deltaga däri. Hon hoppades
att nästa sommar få hälsa Tegnér
välkommen och då visa honom »att äfven
Göteborgstrakten kan skryta af
naturskönhet.»
Tegnérs ljusa tid var förbi. Ända
från 1830-talets början hade oroliga
symtom förmärkts, vittnande om att
sinnestillståndets jämvikt var bruten. Och
nu hade alldeles särskildt svåra
förhållanden inträdt. »Du vet icke hur olycklig
jag är», skref han den 29 oktober 1835
till sin nyförvärvade väninna i Göteborg.
Jag hoppas att icke lefva nästa sommar.
Jag har haft och har starka känningar af mitt
gamla onda, som är lefversjuka och gallsten.
Det är min inneboende dödsprincip, och
befordras mycket genom sinnesrörelse och oro. —
Men om jag lefver och möjligtvis kan, så reser
jag väl till Göteborg — i sanning icke endast
för badens skull. Du får då det sorgliga nöjet
att anatomisera hjärtat på en — galning.
Sommaren 1836 blef ingen badresa
af; Tegnér var då upptagen med
förberedelserna till det länge uppskjutna
prästmötet. Men följande år kom den
verkligen till stånd. I juli månad
begagnade han badinrättningen i Göteborg
— det gamla badhuset står ännu kvar i
den gamla stadens västra del nära
hamnen, och strax söder därom var den då
ännu begagnade »surbrunnen» belägen.
Det var nu som Tegnér fick tillfälle att
åt sin sköna väninna »meddela sina
sorger och lägga sitt hjärtas ärr i dagen».
Eftervärlden vet till stor del hvilka
dessa sorger voro, som fördystrade
Tegnér vid 1830-talets midt. Den närmaste
var den häftiga passionen (för fru Emili
Selldén), hvilken Tegnér själf var den
förste att erkänna som en sorglig dår-
skap. 1835 voro förhållandena i detta
afseende svårast — flera andra stora
sorger hade han då också haft, bland
dessa två dödsfall, moderns och
Kuhl-bergs, hans högt älskade dotter Disas
make. Från våren 1836,—kanske redan
i viss grad 1835 — inträdde en brytning
i det åsyftade förhållandet. Kvinnlig
omhuldning, deltagande intresse och
smeksam förtrolighet var ett af de
starkaste behof ven hos skalden. Våldsam
passion kunde också gripa honom, och
efter ungdomskärleken till Anna
Myhrman kan man förmärka en sådan
passion hos Tegnér tvenne gånger; men när
upplösningen inträdde, var det alltid ett
behof att på nytt i ett känsligt
kvinnobröst vinna deltagande och liksom få
ersättning för hvad han förlorat. Att han
redan 1835 sökte hos Hilda Wijk den
kvinnliga förståelse, som var hans själs
innersta längtan, berodde måhända
därpå att han här instinktlikt fann en
ren kvinnlighet, som kunde befria
honom från ett förhållande, hvilket icke
blott bragt förargelse och oro utan
också medfört en djup desillusion — huru
långt det nu gick, därom kan
eftervärlden icke döma. Men behofvet af den
starka, den rosenröda lidelsen satt kvar
hos den femtiofemårige skalden. Skulle
han hos Hilda Wijk finna ett gensvar?
Från Göteborg, där Tegnér rätt
mycket deltog i sällskapslifvet — en särskild
badsocitet fanns också —, gjorde han
då och då besök på Bokedal. Någon
gång tog han en bekant med sig. Så
anmälde han tonsättaren Crusell, hvars
kompositioner till Fritiofs saga nu
allmänt sjöngos: »Han säger att vi bägge
stämma öfverens i vår beundran för två
damer, nämligen Notre Dame de Käfinge
(fru Poppius) och Notre Dame de
Bokedal !>. Under mellantiderna längtade han
att Hilda skulle komma till staden, och
han skref till henne då och då små bil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
