Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i 6
e. wrangel
Bägge två äro rätt sköna skaldearter, ehuru
min natur inklinerar mer för den sistnämnda . ..
Blif icke ond på den frihet jag tar mig att
älska dig så ömt, så innerligt, så — rosenrödt.
Det är ett naturfel hos mig, som jag icke kan
bortlägga. —
När Tegnér »gått i vinterkvarter»,
som han brukade uttrycka det — han
var mycket ensam på Östrabo och
isolerade sig afsiktligt under de sista åren
på 1830-talet —, så erinrade han sig
gärna sommarens sköna stunder: »Min
tanke har suttit osynlig hos dig på
Bokedal och blickat ut öfver den sköna
nejden och på den ännu skönare frun»,
skref han en gång. »Du är för mig
idealet, icke blott af en skön, utan äfven
af en god kvinna. Hade jag tillfälle att
se dig oftare, se dig dagligen, så tror
jag, att mitt arma oroliga hjärta kanske
redan här på jorden funne det lugn, som
det nu väntar sig först i grafven.»
»Du säger, att du längtar till
sommaren och Bokedal. Jag vet den som
längtar lika mycket och mer», skref
Tegnér till Hilda Wijk i början af år 1838,
och han fick verkligen, såsom ofvan
antydts, sin längtan uppfylld också denna
gång. I fru Hildas minnesalbum inskref
han då den lilla vers, hvari han prisar
henne lycklig såsom förenande i sig
både den yttre och den inre
skönheten, »hvad formen äger skönt, hvad
själen rent.» Den yttre skönheten,
»den kan konsten efterbilda», och en
ting målarinna, m:lle Seldener, skänkte
honom fru Wrijks porträtt, ritadt i
svartkrita. Tegnér tackade med en ring och
en liten dikt, som är tryckt under titel
»Till en ung målarinna». Detta porträtt
var tämligen likt, »åtminstone mera än
mamselle Röhls», skref han: »Huru
mången enslig stund skall den icke för-
ljufva för mig. Lycklig den, som icke
känner någon längtan, någon saknad!
Och likväl ville jag icke vara af med
denna känsla: den bär dina anletsdrag.»
Bilden hängde sedan öfver hans solfa.
Ehuru svagt och utan färg erinrade den
honom dock om det sköna föremålet;
hans fantasi uppfyllde konturerna med
»en helt annan bild, som står och alltid
skall stå för min inbillning». »Du vet att
jag är en ögontjänare. Det är i
synnerhet ett par ögon, i hvars ljus jag gärna
trifves. Men de äro också ett himmelskt
herrskap och bära himmelens färg, när
den är som klarast och varmast. Kan du
gissa hvar de ögonen finnas?» —
Kärlek begärde han icke mer, men en
varmare vänskap; och han frågar bevekande,
om hon måhända satte litet mera pris
på honom än på sina andra beundrare.
Hennes bref säga icke mycket om deras
förhållande till hvarandra, och i
allmänhet uttryckte hon — i motsats till
Tegnér — icke i starka ord sina känslor;
men en verklig innerlig vänskap knöt
henne för visso till honom. Ur slutet af
ett nyårsbref må anföras: »Måtte all den
sällhet, Tegnér tillönskat mig, under det
nu ingångna året fördubblad bli dens lott,
som alla älska och värdera, men ingen
af varmare, uppriktigare hjärta än jag!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
