Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den blåögda»
Och grafven står i söderns gröna vår.
— — — Och någon tårpil där
begråter sångarn och hans sånggudinna,
den älskade, den underbara kvinna
som tog hans hjärta när hon lefde här . . .
När i början af år 1843 ryktet
berättat att Tegnér fått ett nytt svårt
anfall, greps den trogna väninnan i
Göteborg af en stor ängslan och skref till
skaldens maka följande bref:
Göteborg den 11 mars 1843.
Min nådiga Biskopinna!
Plågad af en gruflig oro, i anseende till
det rykte som här spridt sig att nämligen
Biskop Tegnér återigen varit farligt sjuk, vågar
jag nu drista adressera mig till min goda
Biskopinna, för att få någon underrättelse i
detta hänseende. Rykten äro ej mycket
tillförlitliga, det är sant, men då de röra en person,
för hvilken hvarje svensk måste intressera sig,
då, må det förlåtas mig, som är stolt öfver att
få räkna mig till herrskapets vänner, om jag
dristar tillskrifva min goda Biskopinna endast
för att få någon upplysning och som jag
hoppas någon tröst! Tidningarna ha’ varit
stumma, och detta har jag velat uttyda som en
vederläggning af ryktet, ty sällan inträffar något
sorgligt nedslående som ej af dem omnämnes.
— Min man och hela vår familj som har den
äran vara känd af herrskapet, intressa sig
lika varmt som jag i detta hänseende, och ha’
de anmodat mig framföra deras gemensamma
vördnad.
Anhållande om min vänskapsfulla helsning
till fru Kuhlberg och ännu en gång om ursäkt
för min dristighet, har jag äran med djupaste
högaktning och tillgifvenhet teckna ödmjukligen
Hilda Wijk.
Tröst fick hon med omgående genom
ett lugnt, vänligt bref från Tegnér själf
med några tillagda rader af biskopinnan.
Ett nervslag hade drabbat honom och
gjort »den förgängliga delen» svag och
delvis förlamad, »den bästa, den rikaste
är oss återskänkt», skref hans hustru.
När på hösten samma år det femte
barnet hos Wijks föddes, en efterlängtad
525
dotter, fick denna namnet Gerda.
Tegnér tackade för namnet, ehuru han icke
vågade hoppas, »att därvid någon tanke
varit hvarken på poem eller författare».
Följande år lät skalden sin lilla
dotterdotter Gerda Rappe skicka till den
knappt ett-åriga Gerda Wijk ett litet
bref innehållande några nätta verser,
kanske de allra sista han skref:
Aldrig sedda lilla Gerda
blif så vacker som du vill,
ypperst bland de älskansvärda,
sådant hör familjen till:
— endast morfar det befarar
ej så vacker som din mor; —
farligt är det som han tror
ej för dig, men dock för karlar,
när du en gång blifver stor.
Vill du skön som mamma blifva,
blif så god som hon också.
Så har morfar bedt mig skrifva,
fast jag ej det kan förstå. —
När en gång hvarann vi famne
vi fundere däruppå;
glöm till dess ej bort din namne!
Ären gingo. När kommerserådet Wijk
nästa gäng var representant för sin stad
vid riksdagen — det var 1850—51, då
han också blef borgarståndets talman —,
funnos af de gamla skaldevännerna
endast Beskow kvar. Denne besökte äfven
någon gång västkustens badorter och
rönte dä mycken älskvärdhet af den
Wijkska familjen, där den äldste sonen
Olof nu började värdigt framträda i sin
faders fotspår. Fru Hilda Wijk mottog
också stundom besök af Böttiger, som i
Disa Kuhlberg förvärfvat sig den
ömmaste hustru. Med denna Tegnérs högt
älskade dotter hade Hilda Wijk gjort
bekantskap i Stockholm under de
sorgliga dagarna fore skaldens afresa till
Schleswig. Vid besöket å Bokedal tvä
år senare var hon ock med. Fru Wijk
gladde sig mycket åt denna bekantskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
