Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i 6
e. wrangel
KOMMERSERÅDET OLOF WIJK. EFTER
P. HALLMAN 1854.
som sedan på 1850-talet förnyades. För
egen del, skref Disa Böttiger (1851) helt
blygsamt, kunde hon icke begära någon
vänskap, men, tillade hon, »låt mig då
begära det for hans skull som borta är,
han som så mycket höll af oss bägge».—
»Kärleken till Wijkska huset är ett
arf i släkten», skref C. W. Böttiger till
kommerserådinnan Wijk i mars 1856.
Döden hade då, den 4 februari,
bortryckt hennes make. I eget och Disas
namn sände Böttiger ett bref till den
djupt sörjande, försäkrande att »få så
sant hafva uppskattat den bortgångnes
värde och så lifligt taga del i de
efter-lefvandes sorg som Tegnérs dotter och
måg». Om Olof Wijks eftermäle hette
det:
Äfven oss var länge den bortgångne så
kär: han var mot oss städse så god, så blid,
så faderlig: det var oss alltid så tryggt att
blicka in i hans öppna ärliga ögon, där heder
och godhet stodo så läsliga för en hvar. En
prydnad för sin stad, för sitt stånd, för sitt
land, var han för sina enskilta vänner ett
sällsynt mönster af den mest förbindande
älsklighet : där låg i hans glada, frimodiga väsen
något på en gång så kärleksfullt och beskyddande,
som tillvann och bibehöll, som värmde och lyste,
väckte förtroende och ingaf tacksamhet. .. Men
hvarför yttrar jag detta till den, som här
ändock förlorat allra mest? Hvarföre, om ej, att
det är en tröst, i sorgen, att veta den så
allmänt delad, så rättvist erkänd. Jag vet också
en annan tröst som här den ensamblifna makan
kan hafva i långt högre och renare mån än de
flesta. Eller ligger ingen sådan i det dyra
medvetandet att hafva, under en så lång följd
af år, varit den som förljufvat den bortgångnes
dagar, varit solen i hans lycka, stjärnan i hans
moln, varit hans lifs ljusa, hulda, aldrig svikande
genius?
Efter sin makes död lefde Hilda Wijk
till en början i stor tillbakadragenhet.
Men när sönerna och dottern vuxit upp,
återtog hon den gästfrihet, hvarvid hon
förut varit van, och representerade på
det angenämaste sätt i sitt vackra hem.
Några år före sin död hade Olof Wijk
låtit uppföra ett nytt präktigt hus vid
Lilla torget, snedt emot det gamla och
med sidofasad åt hamnen.
Fröken Jacquette Virgin — den
åldriga dam, som ofvan citerats —
berättar månget vackert drag från detta fina,
gästfria hem. Till det närmare umgänget
hörde hennes moder, landshöfdingskan
Virgin, samt friherrinnan Martina von
Schwerin, som under sina sista år bodde
i Göteborg. »När jag såg dessa tre
lifligt språka samman, då visste jag» —
säger fröken Virgin —• »att det var den
af dem alla så älskade skalden, hvarom
samtalet rörde sig.»
Sedan alla barnen blifvit gifta, drog
sig Hilda Wijk mera tillbaka och lefde
med sina rika minnen för en trängre krets,
där hon alltjämt var högt uppskattad,
beundrad och älskad, såsom en
anförvant skildrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
