Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bröllopssången. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHORUS:
Se, flammröd vallmo och flammgul ginst
längs sommarblåsiga berg,
de blödde och glödde
och sprungo oss före
i täflande lust att först hinna ned
och tälja för lyssnande dalar,
att brudgummens gård, så länge ett bo
för ensamma tankar i stjärnklar natt,
skall omsluta nu i doftande rum
den lycka den länge har drömt sig,
skall blifva ett hem i dag!
SIAREN FRAMTRÄDER:
En vandringsman, som utan hemvist går
förbi de tusen festerna i världen
och gärna fuktar skägget med en tår,
hvarhelst ett hjärta på den mulna
färden
mot Stygens flodbrus långsamt bäres ut,
men också önskar all upptänklig lycka,
när han på nästa ort vid första knut
ser anförvanterna beskäftigt trycka
en ung och solögd faders bruna hand —
så står jag här och hälsar bröllopsparet.
Lång väg jag gått. Bak dunstblå kullars
rand
jag hörde jublet genom ekosvaret,
där jag min middagssömn i skuggan
sof:
då — hören I och tron I mig — då
hände
det under, som ger vandringsmannen lof
att hejda följet som den gudasände.
Brydd hof jag mig på armen ur min
blund,
ty som en ödla bortgled sommarvinden,
och allt höll andan, och i samma stund
steg mig en hög och helig eld mot
kinden,
steg mig ett ljussken i mitt mörka bröst
som gyllne honung i en blommas käril.
Min röst vardt uppfylld af en annans
röst,
och spådomsgåfvan nedsteg som en fjäril
i hjärtats kalk, och maktlös drefs jag
hit.
Oliverna, de hviskande, mig tycktes
påskynda mina fötter och mitt nit,
och framåt vecken i min mantel rycktes.
I tide kom jag, och här står jag nu
med gudens egna välgångsord på tungan,
och salig du, o brudgum, salig du,
0 brud — ja äfven öfver bröllopsklungan
står som ett ljus af eder huldhets ljus!
För ringa själf att detta budskap bringa,
som helst till underbara lyrors brus
till den, som sändt det, borde återklinga,
står jag förlägen, märkt af damm och
jord,
men hören dock hvad siaren förkunnar
1 alltför stammande och bleka ord:
Åt dig, o brudpar, ödets gunst förunnar
en lycka blommande och oförstörd
af lifvets afund, som med blickar gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
