Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bröllopssången. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
behäftar skönheten, ja den skall rörd
■och kufvad hälsa eder, båda sköna.
En utvald lott blir eder så beskärd,
och alla bördor skola lätta halka
från edra skuldror, och en
morgonvärld
skall hvart I gån utbreda dagg och
svalka.
All salighet, som är en jordfödds mål
skall varda eder, ty en gud vill visa,
att den som uppbär smycket utan prål
kan i sin jämnvikt andras oro lisa.
Men nog! Två herdar jag på vägen
mött,
som genast följde mig, af undret rörda,
och nu, då själf jag måste hvila trött,
må taga upp mitt budskaps ljufva börda.
Välsignade! Sen dessa gamla män,
som själfmant möte stämt för denna
stunden —
på deras läppar talar guden än,
och därför deras hälsningsord begrun-
den!
DEN BLINDE HERDEN
FRAMTRÄDER:
Jag stapplar framåt i ett töckenrike,
hvars djupa vinterafton evigt varar,
och med en tideräkning utan like
jag dygnens glidning anar och förklarar.
Min gamla broder, som till eder ledt
mig,
beskref mig festens stolta män och
kvinnor,
och kanske de osynliga, som sett mig,
ha ondt af mina stackars ögonhinnor.
Men fastän isen på min syn beständig
in i mitt ödes timma skall förblifva,
skall ingen tro den blindes lott eländig,
ty många ting min vakna slummer lifva.
Hvad bryr mig också världens ömkan?
Ingen
kan dock min pannas dunkla förlåt fatta,
och alla ystra regnbågsnamn på tingen,
som dagen lång i mina öron skratta,
kan utan agg och jämmer nu jag höra
som hälsningar, från ett Elysium komna.
Jag kan ju liljans vackra vas beröra
och i en anad skuggas blånad somna
och mycket annat! Mina fingrar äga
allt hvad de taga på, fast skumt de
famla,
och herdestafven känner tryggt jag väga
i denna hand, som än en hjord kan
samla.
Det finnes tusen strömningar, som
blandas
i allt, om allt, med pulsslag små och
trogna,
och varmt och vänligt för min känsel
andas,
likt blodet i tomaterna som mogna.
För lifvets färger har jag ljud i stället:
den natt jag i gemenskap har med
andra
för mig som dem flyr bort vid hane-
gället,
och alla vägars fötter börja vandra,
och alla fordons sifverklockor pingla,
och alla oxar under oken brumma,
och alla svalors vingeblixtar singla
förbi — och snart, när dessa ljud
förstumma
i middagskvalmet, som min hud
bestryker
med svett och solsken, upp ur stilla
gårdar
fontänens oförtrutna visa dyker.
Med girig hörsel hvarje ljud jag vårdar
till ollonborrars sena surr på ängar
starkt timjandoftande, och småbarns
kvitter
på trösklarna, och nattligt brus af
strängar,
när på sitt tak den hvite skalden sitter.
O toner, toner för den gråa smärtan,
där har jag nyckeln, som för mig
upplåter
det ljusa samkväm, där med andra
hjärtan
mitt blinda hjärta lifvet ler och gråter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
