Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bröllopssången. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPSSÅNGEN
551
din tunga guldluft om mitt hjärta flyter,
och allt jag skönjer som i lycklig dvala.
Min brud! Hvad skall jag alla dessa
säga,
som mig till dagens unge furste korat —
jag står försagd, fast mina blickar äga
det ljus, där lifvet hägrar glädjetåradt.
För en och annan gryr en vår bland
vårar,
då den som längesedan glömt att fälla
bekymrets brännande och mörka tårar,
gråter på nytt, af glädjens svala källa.
Mig vilja lifvets hårda ansvar smycka
som blomsterkedjor, fast af dem jag
fängslas,
jag vet mig icke värdig denna lycka
och bär den dock och glömmer bort att
ängslas.
Hur vackert lugn du mot min arm dig
stöder!
Jag ville dig på silfversköldar hissa,
att alla enslingar och olycksbroder
dig måtte se och gripna sig förvissa
om lifvets kraft att ännu kunna blomma.
Jag minns en ungdomstid, så tom, så
stilla,
då voro ännu mina händer tomma —
och därför vore lyckan mig en villa,
om ej den kunde andras lif hugsvala.
0 dyra hjärta, som mitt hjärta fyller,
om jag ditt lof för andra vågar tala,
så sker det blott, på det att du
förgyller
med dubbelt ljus de ögon, som försaka.
Grå ögon af förbrända och elända —
med min triumf jag träder själf
tillbaka
och visar blott på henne som kan vända
1 sol dem alla, sig till undersåter.
Hvad äro ädla stenar, om de gömmas
i dunkla skrin och så begrafvas åter
i skaktens natt och aldrig
genomströmmas
af ett förälskadt solskens klara floder?
Praktvapen äro de, försmädligt dömda
till bragdlös lättja — ömkliga klenoder,
fast ärofullt på purpurtyger gömda!
Formera skattar jag de ädla stenar,
som under mångas ömma dyrkan fuktats,
ty lifvets egen rörlighet förgrenar
sin puls i dem och de ha ljuft
befruktats
af drömmande beundran genom åren.
Så vill jag också, att min brud skall
blicka
frimodigt öfver lytena och såren,
att alla undanskyggande må dricka
en vidrig lotts försoning inför henne,
hvit som en blomma, tröst ur ögats
blånad,
en hälsokälla, glömska på det änne,
hon rättnu sänker, rodnande förvånad.
Det gifs en lycka, alltför stor att kränka
de fattige, en lycka lik kristallen,
som låter hvardagslifvets bilder blänka
i dagsklar skönhet, från Olympen fallen.
Här är den lyckan! Alltför stor att
ägas
af en blott, skall den borga för oss alla.
Mitt bröst är fullt af allt som ej kan
sägas —
spel upp musik! Låt instrumenten
skalla!
CHORUS:
Vi sjöngo om vägarnas blommor,
nu sjunga vi bara om rosen,
om rosen på brudens bröst,
se brudgummens hjärta strålar som den,
och alla hjärtans rosenblad,
alla rosors hjärteblad
vilja sjunga med
i vår sång,
ty en röd, röd ros
på en blå, blå dag
kröner de jagande åren!
Bröllopsföljet sätter sig åter i rörelse under musik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
