Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fröken Vestman. En erinring. Af Carl Svenson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FROKEN VESTMAN
En erinring
Af CARL SVENSON
AG blir inte fri från det
minnet i afton. Det förföljer mig
med ett par ögon, där
förståndets ljus är släckt och
som stirra mot mig öfverallt: från
fönsterrutornas dimblå ytor, från taflornas
gestalter, dunkla i vårskymningen men
med brinnande ögon, från spegelns
glatta, mystiska glas. Jag blir inte fri från
det minnet i afton.
Det glider fram en stad ur min
erinring, en gammal säregen liten stad med
åga, vittrande hus längs krokiga,
kul-lerstenslagda gator. Där är godt om
hängande röda plank, öfver hvilka
hägg-blommen dräller ner i ymnig rikedom
under de blå, oförgätliga vårdagarna och
på hvars öfverlist kattorna hålla serenad
i långa, månlysta nätter. Allt är så
stilla och godt i denna förtjusande stad.
En stor, varm förtrolighet makar
samman hus och människor; den enes
glädje är hela stadens, den andres gråt är
föremål för allas bekymrade omtanke.
Men man gråter eller skrattar sällan
riktigt i den staden. Det är opassande
att ge sig hän för häftigt åt sorg eller
glädje och det är inte nyttigt heller.
Dagen går som den själf vill. Det
gryr, röken stiger blå ur hundra
skorstenar, man rullar upp gardinen och ser
efter om grannen rullat upp sin ännu.
Man äter frukost och tar vid ett arbete,
det fälls några ord om det närmaste, och
så når man middagen. Man dåsar en
stund efter den och återtar arbetet men
med betänksammare händer, tills
skymningen kommer mild och undrande.
Då kan det klappra till i den tysta
gatan, där husen stå hvita och
drömma om gammal, gången tid. Bullret
växer, kommer närmare. Aftonens tysta
rymd brusar af sorl, röster lösa sig
därur, nu ljuder en enda ensam stämma,
skarp och befallande, nu samlas åter allt
i en stigande och fallande toning.
Ljudet af hästhofvar mot gatans sten klingar
plötsligt fram, ackompanjeradt af hundra
klapprande träskor.
Fönstren bläddras upp längs hela
gatan, och hufvuden stickas ut; så frågas
det en smula ovisst, som om man anade
hvad det var, men hoppades något
annat oväntadt:
— Hvad är det för buller? Hvad
står på? -— och så sent!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
