Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fröken Vestman. En erinring. Af Carl Svenson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
CARL SVENSON
för något alltför lustigt eller taga på en
sträng min, sägande:
— Men detta är ju oanständigt, helt
enkelt!
Cesar dog, och det blef uppståndelse
i staden. Alla lefde med i denna
händelse: den gick från mun och till mun;
hundra anekdoter om fröken Vestman
och Cesar lefde upp och lyste i roade
ögon. Den enda allvarliga var fröken
Vestman själf, som gick omkring
sorgklädd och gjorde uppköp i affärerna af
svepduk, spetskantadt linne och tyg med
silfverstjärnor, allt sådant, som endast
förekom på liken i bättre hus.
Cesar skulle begrafvas.
— Ni skall få se, att hon söker få
honom jordad på kyrkogården,
hviskades det i husen, när hon gick förbi, hvit
och allvarlig, i de dagarna. Det vore
då rent för tokigt, men hvad kan man
vänta annat.
Men fröken Vestman ville inte, att
Cesar skulle hvila bland alla de
undrande människornas döda. Hon begrof
honom med sina egna händer i en
björkdunge utanför staden, och öfver hans stoft lät
hon kasta upp en stor, rund graikulle.
När nu lördagen kom och stadens alla
kvinnor gingo med blommor till sina döda
ute på kyrkogården, gick fröken
Vestman ut till kullen öfver Cesar. Där stod
hon länge, tårlös och tyst, satte därpå
sina enkla blommor på kullen och gick
hem till sina tysta, tomma rum.
Från en sådan vandring minnes
jag-henne. Vi voro några skolgossar, som
kommo från en vårlig botanisttur med
portörerna doftande af Iena sippor och
gul, nyss utsprungen gagea. Vi voro
fulla af barnslig, obarmhärtig glädje, och
när vi på vägen mötte fröken Vestman,
föreslog den duktigaste:
— Nu ska vi skoja med gumman.
Hon ska ut till hästen, begriper ni väl!
Då vaknade inom oss hela
öfvermo-det inför hennes lustiga sorg, och när
han, som gifvit oss förslaget, ställde sig
i fröken Vestmans väg och ropade ut en
lustighet om Cesar, skrattade vi alla så
hjärtligt vi förmådde.
Men det, som nu hände, gjorde o
plötsligt stumma. Vi sågo ett par
sällsamma ögon riktade mot oss, fulla af
skrämsel eller af vild, stirrande sorg. Ögonen
brunno för ett ögonblick i den darrande
vårskymningen, men i nästa sågo vi den
raka gestalten bryta samman i mänsklig,
förtviflad gråt.
Skygga och undrande smögo vi vår
väg, då och då vändande oss om, så
länge vi kunde se en skymt af den
mörka gestalten, som stod hopfallen och
krokig i den trötta vårkvällen på en
ensam, förvirrad väg.
Ar komma och år gä. Ibland dyka
ansikten fram i oss, som vi länge sedan
trodde glömda; och denna nya vårkväll
kan jag se fröken Vestmans ögon den
där aftonen för länge sedan, se dem
vansinnigt brinnande af en sorg, hvars
källor lågo för djupt för hvardagens folk,
men som denna afton så långt efteråt
fylla själen med en värld af undran
inför de sällsamma och obevekliga öden,
hvilka binda ett människohjärta med
oslitliga, vanvettigt smärtande bindsel.
Jag blir inte fri från det minnet i
afton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
