Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fröken Vestman. En erinring. Af Carl Svenson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FROKEN VESTMAN
Nu är tåget inne i gatan.
— Ack, det är ju förstås bara fröken
Vestman med sin häst!
Och som om detta vore något
alltför alldagligt och ointressant slås
fönstren igen med en skräll.
Men gatan fram vandrar fröken
Vestman med sin häst. Hon är rak och
kraftig som en man vid dragonerna, håret
är kortklippt, och på hufvudet har hon
en låg, i kullen klufven filthatt. Under
dess brätten böjer sig en stor och
förnäm näsa. Dräkten är af ett
uniforme-radt snitt. Hon går med fasta, afvägda
steg — takt, tu — takt, tu — efter
hästens klapprande takt.
Rundt omkring henne sorla
gatpojkarna. Läpparna flänga upp och ned,
händerna sitta fastväxta i byxfickorna,
och tofflorna slamra och slamra mot
gatans stenläggning.
— Hör hit, hör hit, slamra de:
— Nu är den tokiga käringen ute
med sin häst igen. Hör hit. ..
Ekot vaknar i skumma gränder,
studsar mot husens fasader, kastas tillbaka,
mångfaldigas.
— Hör hit — hör hit — hit —
Pojkarna trängas kringfröken Vestman,
de nypa hästen, den tåliga hästen, i
skinnet, rycka honom i svansen; en af dem,
den djärfvaste, söker sätta krokben för
den underliga damen, som går där stolt
och allvarlig utan ett ord af bön eller
befallning. Nu har man nått en
gatukorsning, och hela tåget viker in på en
ny gata med nya misslynta ansikten i
fönstren. Klappret domnar bort, sorlet
dör, och gatan ligger åter tyst. Det
tändes stilla lysande ljus bak dunkla
fönsterrutor och gardinerna rullas ned. Där
lysa blå landskap fram mellan de svarta
fönsterramarna, herdar blåsa i träflöjter,
och herdinnor dansa på lätta fötter
under mäktiga löfhvalf, ända tills ljuset
553
släckes därinne och natten stiger med
tystnad och stjärnor.
Men fröken Vestman; — hvem var
fröken Vestman?
Ja, ingen i staden kunde ge fullt
besked om henne. Man visste bara, att
hon var tokig i sin häst, som hette
Cesar, hvarjämte en legend visste att
berätta, att hon för länge, länge sedan
varit fästad vid en kavalleriofficer, som dött
eller som bedragit henne, man visste ej
hvilket. Resten fick man gissa.
Och det var väl ingen konst, sade
stadens äldre, ogifta fruntimmer och sågo
känslosamma ut.
Vår, sommar, höst, vinter och åter
vår, år efter år drog fröken Vestman så
vid skymningstid några gånger i veckan
genom stadens gator med sin häst. Men
så kom det en tid, då hon ej hördes af
på en hel vecka. Därpå sprang ryktet
en dag som en löpeld genom staden:
—• Cesar är sjuk, dödssjuk.
Veterinären, med hvilken någon talat, hade
sagt:
— Stackars människa, det blir döden.
— Han menar förstås hästen,
korrigerade ett äldre, ogift fruntimmer. Ty
veterinären var en gammal, hvit man,
som ofta nickade sorgset på hufvudet
utan synbar anledning; men annars var
det en utmärkt hygglig karl.
Alla som under dessa kvällar gingo
förbi fröken Vestmans bostad kunde
berätta, att det ständigt brann ljus i
stallet. Och stadens nattvakt hade talat om
att hela natten var det likadant och när
han en sen timme vågade sig fram till
fönstret, såg han fröken Vestman ligga
med ena örat intill hästens kropp,
lyssnande till hans andhämtning och
smekande honom i manen.
— Hon är för konstig, sade man i
staden vid denna berättelse; och man visste
ej rätt, om man skulle skratta som in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
