Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
JOHAN MORTENSEN
pernå, varelser i hvilka skepticismen
sönderfrätt det enande och stärkande bandet
mellan tanke och vilja, som sammanhåller
människan. Schopenhauer hade formulerat
denna pessimism, hvilken som en stigande
bölja pressade sig fram genom seklets
historia, genomströmmade tidens lyrik, färgade
dramats repliker, formade romanernas teser.
Den utgör den bakgrund, mot hvilken
samhällsreformatorn och agitatorn målar sina
rosenröda framtidsdrömmar för samhälle och
mänsklighet.
Befann sig samhället i denna
upplösning? Det kan icke förnekas, att
missförhållanden funnos, men mycket af denna
sjuklighet, som plötsligen visade sig, berodde
på den teori, hvilken i ögonblicket
behärskade litteraturen. Efter Taines
föredöme och i anslutning till
naturvetenskapernas uppfattningssätt sökte den utreda
de yttre orsaker, hvilka influerade på
människosjälens lif och växt. Därför
intresserade den sig uteslutande för instinktlifvet,
för människans fysiska sida, för fysiologien,
som man uttryckte sig. Men som det icke
kan vara af något synnerligen stort intresse
att skildra en frisk människas kroppsliga
funktioner, vände sig litteraturen med
förkärlek mot det fysiskt anormala. Och då
vidare sedan urminnes tider kärleken
utgjort ett af hufvudmotiven i
skönlitteraturen, kom därigenom den anormala
kärleken, den sexuella förirrningen, att
utgöra litteraturens hufvudtema. På så sätt
gick det till, att hela litteraturen blef
befolkad af sjuklingar och att all hälsa
plötsligen tycktes försvunnen från
mänsklighetens ansikte.
Men denna litteratur var själf långt
ifrån ett sjukdomstecken. Tvärtom
genomströmmades den af höga etiska ideal. Zola
var det franska samhällets Henrik Ibsen,
som gisslade sin samtid och målade dess
laster för att drifva fram den mot en högre
ståndpunkt. Hans sista lifsgärning var hans
ingripande i Dreyfusprocessen, häfdandet
af rättens ideal.
I många afseenden var samhället långt
ifrån i tillbakagående. Välmågan ökades.
Sällan har väl mänskligheten lefvat under
gynnsammare ekonomiska villkor än under
senare hälften af adertonhundratalet.
Bildningsnivån var äfven i stigande. Men en
viss allt för stark oro och jäsning utmärkte
samhällslifvet. Under de täta systemskiftena
gick regeringsmakten sönder, och all
auktoritet och ansvarskänsla försvann ur statslifvet.
Religionen befann sig i upplösning, och
skepticismen intog trons ställe. Den gamla
aristokratien var död, men hvad hade man
fått i stället? En dag för dag allt falare
hop af lycksökare, som trefvade sig upp
till maktens säte, med hvilka medel som
stodo till buds. Därtill kom kanske också,
att mänskligheten knappast ännu vant sig
vid att handskas med de rikligare
tillgångar, som framförts och gjorts tillgängliga
för hela samhällsklasser, hvilka tidigare
lefvat under långt enklare förhållanden. Det
konstgjorda ljuset förvandlade natten till
dag; njutningsmedeln, gifterna, stodo till
hvar och ens förfogande. Dessa förmåner
måste dock köpas för forceradt arbete.
Den starka konkurrensen förminskade
äktenskapsfrekvensen, och barnafödslorna aftogo.
Hela denna materialism alstrade trötthet,
sjukdom, nervositet.
De som sågo alla dessa tecken ropade
på dekadens. Särskildt efter fransk-tyska
kriget, då ett helt statssystem sjunkit i
gruset och den nationella äran var sårad
i sina djupaste rötter, tilltog ropandet. Som
alltid inställde sig jämförelsen med
romerska rikets förfall, den brokigaste och mest
sammansatta tafla af ett folks och ett rikes
undergång som vi känna. Så var bilden
af en i förruttnelse stadd tidsålder färdig.
Dekadenten uppstår, mannen som är fullt
medveten om att han lefver i en
förfallsperiod men tager sitt öde kallblodigt och
till och med njuter det. Han är full af
tidens metafysiska drömmar, men på
samma gång skeptisk, en nattvarelse, som
lefver i feber och därför också har ett
sön-dersargadt nervsystem. Sällan har man
talat så mycket om nerver som under
dessa decennier. Ett dåligt nervssystem
var denna generations adelsmärke. Man
berömmer sig också af en viss ytlig frihet
från fördomar, en elegant skepsis och en
viss skrytsam liderlighet.
Baudelaire är denna tidsålders Petronius.
Både i sitt lif och sin diktning står han
som typen på dekadenten. Men allmän
blir typen först på sjuttio- och åttiotalet.
1 denna generation kan man tydligast
studera dessa fenomen på J.-K. Huysmans.
Hans arbeten återspegla en sida af det
slutande seklets historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
