Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.-K. HUYSMANS
757
I.
Joris-Karl Huysmans föddes den 5
februari 1848 i Paris, just i den trakt
hvarest han sedan tillbragt större delen af
sitt lif: på vänstra Seinestranden, hvars stilla
lif, hvars gator och hus han sedan så
mästerligt beskrifvit. Han hölls 1 ill dopet i
Saint Séverin, denna gamla kyrka som han
ingående studerat i ett särskildt arbete.
Liksom François Coppé, hvilken äfven
slutligen öfvergick till katolicismen, tillhörde
han pensionatet Hortus och följde samtidigt
undervisningen som extern i Saint
Louis-ly-ceet. Sina påbörjade juridiska studier
afbröt han och inträdde i inrikesministeriet.
Där stannade han i trettiotvå år, tills han
efter utgifvandet af »La Cathédrale»
pensionerades och lämnade sin plats.
Undantager man ett par resor till Italien,
Tyskland, Belgien och Holland för att studera
måleri samt under de sista åren af hans
lefnad besök i åtskilliga kloster (Sainte
Wandrille, Saint-Maur de Glaufeuil et de
Solesmes) återstå icke flera yttre händelser
att uppteckna i hans lif.
Han har lefvat på vänstra
Seinestranden, i hjärtat af Quartier latin, vandrat
samma gator, besökt samma kyrkor och
under större delen af sitt lif bott i samma
hus, rue de Sèvres n:r 11, i ett gammalt
Premontanerkloster. Han dog den 12 maj
1907.
Huysmans härstammade från en
gammal familj af holländska målare. Hans
fader Godfried Huysmans var från Breda,
och en af hans farbröder var professor
vid målareakademien i denna stad och
sedan i Tilburg. Den berömdaste af hans
förfäder var Cornelis Huysmans (164S—
1727), vanligen kallad Huysmans från
Mecheln, hvilken med rätta åtnjuter anseende
som en af Hollands många goda
landskapsmålare.
joris-Karls ursprung från en gammal
målarefamilj låter skönja sig i hans egen
produktion. Han är själf ännu en målare
till hela sitt skaplynne. Hans värld är
ögats, och hans stora passion är att
beskrifva. Med rätta har man sagt om
honom, att han alltjämt utöfvar förfädernas
yrke. Han har endast utbytt penseln mot
pennan.
Det är icke svårt att i Huysmans
kynne finna drag, som sammanhänga med
hans flamländska härstamning.
Flamlända-ren är tyngre och gröfre till hela sin
naturell än fransmannen. Den senare bevarar,
äfven då han skattar åt det sensuella, sin
beräknande kyla, sin klokhet, sin esprit.
Akta sydlänning öfverskrider han icke gärna
skönhetsgränsen, och han bevarar alltid en
attisk måttfullhet. Han är ridderligt galant
mot kvinnan och ser i henne alltid en
jämlike. Han sätter sig icke som de nordiska
nationerna till bords för att äta utan för
att samtala och njuta af den fantasi och
smak, hvarmed måltiden tillredts.
Flamländarnas lynne är däremot redan i
mångt och mycket nordiskt. Af halft
germanskt ursprung, lefvande i ett bördigt
flodland utmed hafvet, hängifver han sig helt
åt sina friska och glupska lifsbegär. Det är
framför allt i målarkonsten som folket
uttryckt sitt väsen. Flandern är Jordaens’,
Teniers’, Rubens’land, de frodiga nymfernas,
de lössläppta passionernas, jättemåltidernas,
Kermessernas lustiga land. Det naturliga,
är där icke skamligt, äfven om det
uppträder med en icke ringa portion grofhet..
Symbolen för hela Flandern är
Manneken-pis, som naken och ogenerad pryder en af
Bruxelles’ offentliga platser. Flamländarens
natur är så frodig och kraftig, hans nerver
så outslitliga, att han icke tyckes känna
någon gräns vare sig för njutningen eller
lidandet. Endast det starkaste är starkt
nog för honom. Intet är i flamländarnas
målningar vanligare än framställningen af
ruset i alla dess former, och de frossade
i återgifvandet af tortyrscener, där offren
knipas med tänger, genomborras,
sönderskäras, sågas, brännas.’
Som motvikt till denna karnaval af
köttsliga begär reser sig en stark känsla
af syndaskuld, hvilken får luft i en djup
och varm religiositet, en religiositet
hvilken under tidernas lopp framfödt en hel
skara af mystici.
Man behöfver icke läsa många sidor
af Huysmans för att upptäcka, att han är
en god flamländare. Hans lif sönderfaller
i två afsnitt, sensualistens och mystikerns,
eller rättare sagdt dessa tvänne själstillstånd
löpa parallelt sida vid sida i hans lif.
Han är sensualist. Det vimlar i hans
böcker af smak-, lukt- och synomdömen.
Han har aldrig skrifvit en bok utan att
skildra en eller annan måltid. I »Là-bas»
beledsagas samtalen om den svarta magien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
