Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
JOHAN MORTENSEN
Huysmans besitter också den humor,
det sinne för det groteska och
disharmoniska, som är en så utmärkande egenskap
för de nordiska folken. Det finnes en hel
skara af nederländska målare, som
genomsyra sina skildringar med denna humor. Det
är det muntra lynnet och den kvicka
uppfattningen som gör råheten i en Teniers’
eller Jan Stens taflor njutbar. En annan
sida af det nederländska skämtlynnet
uttrycker Helvetes-Breughel. Hans fantasi
skapar en fabelvärld af fula och rysliga
men .komiska missfoster. Huysmans har
sinne för både fantastiken och komiken på
ett helt nordiskt sätt. Hvilka ypperliga
kapitel har han icke skrifvit om de
medeltida domernas fabeldjur, eller huru lefver
han icke själf med hela sin själ i skildringen
af Félicien Rops’ symboliskt fantastiska
teckningar af Satan och hela hans moderna
anhang. Humorn finnes alltid i Huysmans’
framställning, men det är icke den första
egenskap som man varsnar, den motsatta,
världsföraktet, pessimismen, framträder
långt starkare. Men humorn finnes där,
fast ofta dämpad och nästan osynlig. Den
som icke fått öga på den, förstår
emellertid icke Huysmans väsende. Bakom hela
den jämmerliga skildringen af den ynklige
Mr Folantins sorgliga skepnad döljer sig en
spetsig ironi. Det finnes intet i världen
som Huysmans ej kan tillåta sig att skämta
med. Fast troende jämför han den heliga
jungfrun med en balettdansös, som gör sitt
inträde på scenen vid tonerna af ett
positiv. Denna hans gatpojksartade
frispråkighet har bidragit till att parisarna ej tagit
hans omvändelse på allvar. Hvad skall
man tro om en omvänd, som uttrycker sig
så ogeneradt om det heliga! »Gest un
fumiste!» Han vill drifva med oss. Men
det är helt enkelt hans humor som icke
tillåter honom ens i hans allvarligaste
ögonblick att vara helt och odeladt allvarlig.
Han måste blinka med ögonen eller draga
på mungiporna.
Ett humoristiskt lynne är emellertid långt
ifrån alltid ett bevis på ett godt och jämnt
lynne. Huysmans har glömt de gamla
flamländarnas glada lifssyn. Han är dyster.
Han är svår att tillfredsställa, antingen det
gäller stilen eller köket. Hans skarpa öga,
hans fina näsa och tunga upptäcka
öfverallt brister. Huysmans är en svuren
pessimist. Hans ungdomsår, som varit djupt
bekymmersamma, ha satt märke i
honom för alltid. Han är en sjukling, en
neurasteniker, som lidit af en gastrit i
många år. Med sin vanliga rättframhet
underlåter han icke att underhålla oss om
denna eljest föga poetiska och hittills i
litteraturen föga beaktade sjukdom. Det
är denna sjuklighet som förlänar hans
känslighet dess speciella öfverretade form.
Hans nervositet antager under vissa
perioder af hans lif rent hysteriska former. Det
är först sedan han blifvit omvänd och
troligen vant sig vid en bättre hygien som
frid inträder i hans sinne och hälsan
aflöser sjukligheten. Men öfverallt sätter
denna sjuklighet sin prägel på hans
produktion. Huysmans är en sjukling som
skrifver om sjuklingar.
IL
Huysmans’ lefnadshistoria utgöres i mer
än en bemärkelse af hans böcker. De äro
de enda yttre händelserna i hans lif,
milstolparna på vägen. Vanligen handla de
också om honom själf; flera af dem äro
lätt beslöjade själfbiografier.
Huysmans’ ungdom inföll under de år,,
då naturalismen arbetade sig fram i den
franska litteraturen. Bröderna Goncourt,
dessa litteraturens impressionister, sökte åter^
gifva nutidslifvet i alla dess skiftningar i
romaner, som nästan hade formen af
historiska monografier. Äfven Huysmans’
romaner sakna all sammanhållande händelse
och äro ofta ytterst löst komponerade. Icke
minst intryck hafva Goncourternas arbeten
om konsten gjort på honom. Liksom han
intresserade de sig för det moderna, och
äfven de förstodo fullt ut måleriets teknik.
Huysmans har också lärt mycket af
Flaubert. Här och där i hans arbeten
märker man en återklang af mästarens prosa,,
hvars lyriska flykt eljest icke passade hans.
jordbundna lynne. Men äfven ideer och
ämnesval uppvisa likhet. Flauberts
romantiska hat mot kälkborgarna antager hos
Huysmans rent sjukliga former. Den tunga
lärdomsapparaten i »Tentations de
Saint-Antoine» utvecklades af Huysmans till en ofta
både trivial och pedantisk didaktik. Det
förefaller stundom som om han förälskat
sig i de båda narrarna Bouvard och
Pecu-chet och liksom dessa lagt an på att samla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
