Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.-K. HUYSMANS
757
DER BOHNENKÖNIG.» OLJEMÅLNING AF JAKOB JORDAENS.
I kejserliga galleriet i Wien.
på mänsklighetens dumheter. Huru högt
han skattade Flauberts konst framträder i
»A rebours», där buktalerskan hyres för att
framsäga dialogen mellan Chimären och
Sfinxen. Hans egen pessimism är
besläktad med Flauberts, blott sjukligare, och den
alltid återvändande tanken i »L’éducation
sentimentale», lifvets meningslöshet, har
om möjligt funnit en ännu starkare
formulering i Huysmans’ romaner.
Närmast stod han dock Zola. Det
fanns något frodigt i dennes väsende, som
mäktigt imponerade på Huysmans. Zolas
ensidiga betonande af den yttre
observationen, hans sätt att efter Taine bredt
och metodiskt skildra en miljö, i
hvilken hans personer lefde, hans tunga
beskrifvande manér blefvo ända till slutet
bestämmande för Huysmans’ eget arbetssätt.
Men Huysmans’ öga var skarpare och hans
språk saftigare. Till gengäld saknade han
Zolas andliga jämnvikt och hälsa, hans
aldrig svikande sunda förstånd.
Ord och Bild, iy:e årg.
Huysmans tog också starka intryck från
en annan författare, en af denna
generations mest lästa och mest uppburna skalder,
Charles Baudelaire. Denne var i mer än
ett afseende besläktad med naturalisterna.
Han införde i erotiken samma obarmhärtiga
verklighetsstudium och samma pessimistiska
betraktelsesätt. Men i grund och botten
var han en romantiker, hvilken hatade det
hvardagliga och slätstrukna, folkskola och
demokrati, allmän rösträtt och tidningarnas
godtköpsupplysning. Ända till ytterlighet
älskade han det exotiska, det sällsynta och
raffinerade, det nya och det okända, det
hemlighetsfulla och förfärliga. Tanken var
för honom icke tillräckligt präglad, förr än
den bar paradoxens stämpel. Liksom sin
andlige släkting Barbey d’Aurévilly var han
betagen af satanismen, trifdes endast i
lastens närhet, men syndade aldrig utan
för att ångra och rena sig med kyrkans
rökelse. Han jagade hela sitt lif efter nya
sensationer, tills de slutligen drefvo honom
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
