Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
JOHAN MORTENSEN
i en fortidig graf. Hans sista glädje var,
att han dog i en så underlig sjukdom, att
läkarna hade svårt för att diagnosera den.
Baudelaire har mäktigt ingripit i
Huys-mans’ lif. Smaken för paradoxen, för
febern, för lastens onaturligheter är
gemensam för dem båda. Huysmans’ ständiga
häfdande af konstens öfverlägsenhet öfver
naturen är likaledes ett arf från
Baudelaire.
Huysmans’ debut är ett försök i
Baudelaires stil. Denne hade skrifvit små poem
i en strängt stiliserad prosa: »Poèmes en
prose». Huysmans upptog denna tanke.
Hans Drageoir aux epices, som utkom
1875, är en dylik samling poesier på prosa.
Théodore de Banville jämförde den med
»un joy au de savant orfèvre».
I sina närmaste arbeten visade sig
Huysmans som en svuren anhängare af
naturalismen. Han fann dess system färdigt, när
han själf skulle börja att skrifva. Liksom
all ungdom började han med att
öfver-drifva öfverdriften. Han beskref sida upp
och sida ned, äfven om det icke var
nödvändigt för det tema han behandlade. Hans
område var den modärna sedeskildringen,
och han valde uteslutande de mest
motbjudande och triviala ämnen för sin
behandling. Någon inre utveckling i
berättelsen spåras icke i dessa hans tidigaste
skildringar. Arbetet skulle kunnat sluta
tidigare eller fortsätta i det oändliga, så
utan all komposition är det. Den
pessimism, som genomströmmar dessa arbeten,
är rent sjuklig. Hos Zola framgick
pessimismen af hans moraliska indignation, den
födde en tes, den uppenbarade sig i den
kraft, hvarmed han behandlade ämnet.
Huysmans frossar endast bittert i all den
platthet, dumhet, lumpenhet och fulhet,
som han hvirflar upp. Hans ständigt
återvändande refräng är: Så uselt, så
meningslöst är lifvet.
År 1876 utkom hans första roman
Marthe några månader före Edmond de
Goncourts Elisa. Det är liksom
förstnämnda arbete en glädjeflickas historia.
Marthe följdes 1879 af Les soeurs
Vatard, berättelsen om två arbeterskor.
Dessa båda skrifter förråda ännu
nybörjaren. Om långt större säkerhet vittnar
hans nästa arbete En meiiage (1881), fast
intrigen alltjämt är ytterst enkel och
innehållet rör sig inom samma fysiologiska ram
som de tidigare romanerna. Den handlar
om en målares och en författares försök
att lösa problemet kvinnan. Författaren,
André, är gift, men en natt, då han
oväntadt hemkommer, öfverraskar han hustrun
med hennes älskare. Han går då ifrån
henne och har sedan en serie lösa
förbindelser, bland dem en äldre bekantskap,
Jeanne, med hvilken han trifs och upplifvar
sina ungdomsminnen. Då Jeanne nödgas
lämna honom, börjar han emellertid åter
tänka på sin hustru. Orsaken är
visserligen icke en slocknad kärlek, som åter
flammar upp. Han har aldrig älskat sin
hustru, Berthe. Men han är trött på
ungkarlslifvet, på ombyte af hushållerskor, på
dålig mat och damm på skrifbordet.
Därför återtager han slutligen Berthe. Vännen
Cyprien Tibaille, en cyniker, har under
tiden haft sina öden. Under många år har
han lefvat i djupt förakt för kvinnan, men
flyttar slutligen tillsamman med en gammal
megära, som kan vårda honom, sköta hans
hushåll och stoppa hans strumpor. Trötta
på lifvet, misströstande om sin talang, slå
de båda männen sig till ro i en borgerlig
existens, och de båda menagen fortsätta
utan entusiasm det lif de redan börjat.
Dramatisk är händelsen i »En menage»
icke. Dess intresse hvilar uteslutande på
de inflätade beskrifningarna. Af dem äro
många utmärkta, t. ex. kapitlet om olika
slag af glädjeflickor och Cypriens
äktenskapliga idyll. Det bästa i romanen är
kanske inledningskapitlet. Det hvilar en
verkligt dråplig humor öfver scenen, då den
äkta mannen lyser hustruns älskare ned
för trappan och ber honom akta sig vid
ett farligt trappsteg. Men som alltid
beskrifver Huysmans ofta utan anledning och
stundom alltför pedantiskt. Beskrifningen
af Melaines hushållsbok och blyertspenna
hör in under denna senare kategori.
Det finnes från denna tid i Huysmans’
lif två små noveller, hvilka kunna stå som
en symbol för hela hans författarskap
under detta skede. Den ene, »Sac au dos»,
publicerades i Les soirées de Medan (1880).
Det är en skildring från fransk-tyska kriget.
En ung fransman af medelklass drager ut
för att försvara fäderneslandet. Aldrig skrefs
väl en krigsskildring mindre buren af
chevalereska och patriotiska synpunkter än
denna. Hjälten intresserar sig endast för
sin måge — och den är mycket förkyld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
