Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
JOHAN MORTENSEN
har formen af en skeppshytt, bak hvars
fönster man ser mekaniska fiskar
plikt-skyldigast simma fram och tillbaka i ett
slags akvarium, som föreställer hafvet.
Det är den upp- och nedvända
världen. Huysmans beskrifver utförligt alla
denne dåres infall och nycker, utförligt och
allvarligt som gällde det att författa en
monografi öfver en viktig historisk
händelse.
En natt ordnar Des Esseintes sina
latinska författare. Han föraktar djupt
guldålderns auktorer, en Vergilius, en Horatius
eller Cicero. Högre ställer han Lucanus,
och Petronius’ mästerliga sedeskildring
förtjusar honom. Men ännu mera tilltalas han
af den döende antikens författare med
deras upplösta och starkt färgade stil. Dessa
Des Esseintes’ yttranden äro af ett visst
intresse, ty Huysmans uttrycker genom hans
mun sin egen tids stilideal. Huysmans och
naturalismen hade intet sinne för perioden
eller det abstrakta uttrycket. Den sökte
det rättframma, det starkt målande ordet,
som våldsamt tvingar läsaren att se, höra,
känna och smaka.
Midt under dessa litterära
sysselsättningar för man till Des Esseintes en
sköldpadda — denna sköldpadda, som är ännu
mera berömd än boken! Han hade en dag,
då han sökte efter ett föremål, som kunde
bryta tonen i en grekisk mattas mönster,
funnit denna sköldpadda i ett butiksfönster.
Han lät förgylla dess skal och infatta det
med dyrbara ädelstenar. Så utstyrd
uppfyllde djuret sin bestämmelse att förhöja
mattans färgverkningar, men det
otacksamma djuret dog helt plötsligt i all sin
skönhet.
En annan gång tager han i
betraktande sina sällsynta taflor. Han älskar endast
vissa af de tidigare nederländarna, som
frossa i skildringen af tortyrscener, och
sådana moderna skildrare som Moreau eller
Odilon Redon.
En dag låter han föra till sig en
samling af sällsynta orkidéer. De äro de enda
blommor som finna nåd för hans ögon,
emedan de hafva ett så konstgjordt
utseende. Det förefaller som om de voro
utförda i papper, tyg eller porslin. Somliga
af dem likna frätande sår.
En annan dag roar sig Des Esseintes
att sammansätta parfymer. Han upphetsar
sin fantasi, ser landskap, gripes plötsligen
af leda och besluter att resa till London.
Han packar sina koffertar, underrättar sin
tjänare, att han säkerligen kommer att dröja
länge borta, begifver sig till en boklåda,
köper en guide, besöker en bodega,
hvilken är full af engelsmän, och dricker där
ett glas portvin. Sedan han ytterligare i
afvaktan på tågets afgång intagit sin
middag bland engelsmän på en engelsk
restaurang efter engelsk matsedel, återvänder han
hem, anseende, att han redan sett
England.
Han fördjupar sig i sina franska böcker.
Han föraktar klassikerna, Rabelais och
Moliére, Voltaire och Rousseau. Icke heller
Balzac finner nåd för hans ögon. Barbey
d’Aurévilly och framförallt Baudelaire,
Verlaine och Mallarmé äro de enda, som han
verkligen beundrar.
Man kan icke förvånas öfver att detta
ensamma nattlif ytterligare försämrar hans
hälsa. Han hemsökes af hallucinationer.
Han kan icke äta. Den tillkallade
nervspecialisten ordinerar pepsinklystir. Detta
försätter Des Esseintes i hänryckning. Nya
vidder af konstgjorda njutningar öppna
sig framför honom. Hans glädje varar
emellertid icke länge. Läkaren förbjuder honom
vid lifvets förlust att längre fortsätta detta
eremitlif. Des Esseintes’ förtviflan känner
inga gränser vid tanken på, att han åter
skall lefva i samhället och nödsakas att se
människoansikten.
Des Esseintes erbjuder, där han lefver
ensam i underliga sysselsättningar, icke
ringa likhet en af Poes hjältar,
Rode-rick Usher. Båda hafva samma smak för
raffinerade möblemang, gamla böcker,
underliga taflor och en tidsålder af
medelmåttighet och fulhet, båda äro lika
neu-rasteniska. »Herre», utbrister Des
Essien-tes, »haf medlidande med den kristne, som
tviflar, med den otrogne, som skulle vilja
tro.»
Sådan är denna bok. Den är icke utan
barnsligheter och löjligheter. Den är
skrifven af en hysteriker om en hysteriker. Men
»A rebours» är icke blott en individs, det
är en generations historia. Här har man
bilden af »dekadenten». Det inflytande från
Poe och Baudelaire, som hittills varit
till-bakaträngdt af naturalistiska tendenser, dök
åter upp i »A rebours».
Vanligen betraktar man sådana böcker
som »A rebours» som moraliskt skadliga. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
