Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 5 bilder. I—III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.-K. HUYSMANS 757
är knappast den riktiga synpunkten. I
nutidssamhället måste allt erhålla ett andligt
uttryck, och hvad som skall bekämpas,
måste, för att verksamt utrotas, bekämpas
med andliga vapen. Det första steget för
att ett eller annat missförhållande, en last
eller en sjukdom kan undertryckas, är att
man upplyses om, att det finnes och hvari
det består. Med andra ord, det måste
beskrifvas. Den som skildrar en andlig farsot
är därför icke att uppfatta som en
förgif-tare af brunnarna utan som en samhällets
välgörare. När Goethe skref sin Werther,
förskaffade han sig själf och sin tidsålder
åter hälsa. Äfven om vissa individer falla
som offer för dylik litteratur, betyder detta
från samhällssynpunkt föga. Det är de
redan angripna och i förruttnelse stadda som
gå under.
Med rätta har man fäst
uppmärksamheten på, att hjälten i »A rebours» är
besläktad med dessa figurer, i hvilka
romantiken inkarnerade sitt nya själstillstånd, en
Oberman och en René. Det är i själfva
verket samma andliga sjukdom, af hvilken
Des Esseintes lider, en disharmoni mellan
verklighet och fantasi, mellan känsla och
vilja. Skillnaden, som förefinnes mellan
dessa gestalter, beror kanske framför allt på
det olika behandlingssättet. Huysmans går
sin hufvudperson närmare in på lifvet.
Sé-nancourt och Chateaubriand hade framför
allt dröjt vid poesien, vid det intressanta
i hjältens själstillstånd. Huysmans lämnar
oss icke ett ögonblick i tvifvelsmål om att
Des Esseintes är en sjukling, en
neurasteni-ker, en erotoman, som står vansinnet nära.
Man kan läsa det kapitel, där läkaren gör
sin undersökning, för att finna huru nära
Huysmans ställer sin diagnos. Det är alls
icke svårt att i verkligheten finna fall, som
påminna om hjälten i »A rebours». Konung
Ludvig af Bajern var en Des Esseintes.
Tidssjukdomen är i det stora hela
träffande skildrad. »A rebours» är
dekaden-sens evangelium och bankruttförklaring.
Betraktar man däremot Des Esseintes så-
som människoskildring, står den icke
synnerligen högt. Huysmans äger öfver hufvud
icke förmågan att teckna människor. Han
kan endast berätta hvad han själf tänker,
känner, älskar. Des Esseintes sönderfaller
i två skilda gestalter, som ingenting hafva
med hvarandra att göra. Den ene är en
narr, som lider af neurasteni. Den andre
är en fint bildad man, hvilken samlar på
sällsynta böcker och taflor och har en djup
känsla för konst och litteratur, äfven om
hans omdöme ofta är sällsamt nog. Trots
alla de fysiologiska beskrifningar, som
gifvas af hjältens kroppsliga tillstånd, saknas
verkligt sammanhang i denna individs
djupare psykologi. Des Esseintes är för
mycket drömmare för att utföra sådana
handlingar, som finnas antydda i romanen.
Dylika drag äro endast Baudelaireska
paradoxer. Des Esseintes är ingen Nero. Vill
man i den moderna litteraturen se en dylik
pervers individ mästerligt framställd, bör
man läsa det porträtt Dostojewskij utfört
af Swidrigailof i Raskolnikov. Ryssen
undviker visserligen all beskrifning, men han
känner typen.
Barbey d’Aurévilly skref vid »A
rebours» framkomst :
»A rebours slutar med en bön . . .
Baudelaire, den sataniske Baudelaire, som dog
kristen, bör vara ett föremål för Huysmans’
beundran ... Nåväl, en dag slog jag vad
med Baudelaire om att han ej ännu en
gång skulle kunna göra om »Les fleurs du
mai» och taga ytterligare ett steg på
hånets utnötta stig. Nu skulle jag kunna slå
vad med författaren till »A rebours» om
detsamma. Efter »Les fleurs du mai», sade
jag till Baudelaire, återstår det logiskt
endast att ni skjuter er eller kastar er för
korsets fötter. .. Skall författaren af »A
rebours» välja ettdera af dessa sätt?»
Barbey d’Aurévilly fick rätt. Det var
vägen mot Golgatha som Huysmans
bestämde sig för att vandra. Men det kan
icke nekas, att han tog en lång och
underlig omväg för att nå dit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
