Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys bok om Rahel. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEYS BOK OM RAHEL
573
fråga om kärlekens frihet». Låt gå för
barnalika eller gudalika; men grekiska, nej
jag tackar! De verkliga grekiska
kvinnornas kärlekslif var så olikt de olympiska
gudarnas som möjligt. I Hellas höllos de
gifta kvinnorna i sträng tukt, endast
he-tärerna fingo lefva som Pauline och voro
därmed skonlöst afstängda från de socialt
aktade kvinnornas sällskap.
Att sedan Goethe (trots någon enda
blygsam inskränkning) af Rahel som af
Ellen Key betraktas med »religiös
vördnad», läses »så som andra läsa bibeln»
och kallas »guden», kommer ju kärt och
väntadt som amen i kyrkan. Ellen Key
har en ovanlig förmåga att erinra äfven
den uppriktigaste Goethe-beundrare, att
ge-heimerådet — oss emellan sagdt — skrif
vit en hel del ganska obetydliga saker.
Men ingen kan hjärtligare än undertecknad
instämma i författarinnans önskan att
mänskligheten en gång måtte bli
»Goethe-reif» — om däri låge att den lärde sig
betrakta saker och ting (utom möjligen
politiken) på Goethes sätt. Läs hans
skildring af Rahel (sid. 190 fi): hur behärskad
i tonen, hur analytiskt skarp, hur ingående
karaktäriserande — och hur olik äfven de
mest snillrika moderna kvinnors sätt att
beskrifva!
Det finns en märkbar olikhet mellan
Rahel Yarnhagens och Ellen Keys sätt att
beundrande skildra. För den förra blir
skildringen alltid lidelse, den senare
behåller midt i all hänförelsens värme ett
visst lugn. När Ellen Key skildrar en
person, sker det aldrig i enbart syfte att tolka
utan ock i syfte att lära. Hvarje bok af
henne är en predikan — jag brukar ordet
i karaktäriserande, ej i nedsättande
mening. En predikan är säkert den
lämpligaste förkunnelseformen för de kretsar,
till hvilka föreliggande bok närmast vänder
sig. Föröfrigt är den en god predikan.
Med all rätt gör Ellen Key sin Rahel
till en spegel för nutiden. När hon med
henne som utgångspunkt skildrar hvad vår
tid saknar, kommer hon in på
resonemang, där hennes bästa författardygder få
göra sig gällande. Här är icke platsen
att ingå på alla förträffliga lärdomar hon
gifvit, jag hänvisar i detta fall till hvad
jag förut i denna tidskrift skrifvit om hennes
åskådning.* Jag erinrar blott om hennes
förnyade angrepp på nutidens dogmatiska
feminism, hennes nya hymn till hem och
moderskap (s. 59), lika ursprungligt frisk
och brinnande som någon af de gamla.
Dessutom må än en gång framhäfvas,
hur fri från ofördragsam ensidighet Ellen
Key är på ideernas område. Ehuru
Rahel var judinna och fastän Ellen Key
själfklart ej har den ringaste sympati för
nutidens antisemitism, lämnar hon dock
frågan öppen, om ej den senare i någon
män kan bero på judarna själfva, och hon
har blick för den judiska intelligensens
begränsning såväl som för dess stora sidor
(se t. ex. sid. 176). På ett annat ställe
röjer hon historisk blick, när hon talar om
den enande makt, som kriget men icke
ännu i samma grad freden besitter.
Naturligtvis kan äfven här åtskilligt
vara att invända. Framför allt ser Ellen
Key på all politik, allt organiseradt
samarbete med, tycks mig, ännu mer
gammal-kvinnlig afsky än förr. Hennes politiska
ideal är »personligheten», som sitter för
sig själf och utslungar sköna tankar utan
att alls bry sig om »de s. k. resultaten».
Om hon visste hur lätt den förra rollen
är för en något mer än normalt begåfvad
tidningsläsare och hur stora insatser af
»personlighetens krafter och makter» de
föraktade resultaten kräfva, då skulle
kanske personlighetens prästinna yttra sig en
smula försiktigare.
Vår författarinnas språk följer alltjämt
troget innehållet. Det är varmt och h
anfördt, dock med en viss värdig ro; det är
djärft syftande men dock klart och
öfver-skådligt. Däremot måste det förvåna, att
en modern renlighetsdyrkerska som Ellen
Key har så föga sinne för språkets ädla
renhet. Grannlåtsorden, de blänkande
bilderna, de ljungande teserna ha blifvit
hennes andra natur, och dock klinga de icke
osökt. Hvad hon än med detn har vunnit,
icke är det mer individualitet. Hela denna
ord-, bild- och djupsinnighetsjakt är i vår
tid ett utbredt ungdomsnöje. Se bara på
bokens omslag, där hela grannlåten går
igen i den unge intelligente modefilosofens
hänförda anmälan.
Dessutom kan man påträffa visserligen
ieke talrika men ej heller alldeles sällsynta
ställen, där språkuttrycket rent vårdslösats.
Hvad menas t. ex. med en »samverkande
* Ord och Bild 1906, sid. 558 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
