Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ellen Keys bok om Rahel. Af Erik Hedén - Bilderna. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
K. W—N
öfverblick af tillvaron» (sid. 51; det
omtalas ingen som blicken kan samverka
med)? Rahel säges andra gången älska
»äfven denna gång en man som skulle låta
henne lida ännu mycket djupare» (sid. 81;
alltså hade äfven den förste älskaren låtit
henne lida »ännu mycket djupare» — än
hvilken?). Ibland framföres satsens
verkliga subjekt, inkastadt mellan tankstreck,
t. ex. »Från 1807 — det år Fichte höll sina
»Tal till den tyska nationen» —- och till
hans död, var han» o. s. v. I alla dessa
fall är det uttryckets logik, ej någon
skol-mästarregel, som misshandlats.
Till Rahels skarpblick hörde enligt
Ellen Key bland annat, att hon redan på
sin tid insåg kritikens fara för
produktionen. Hvarje kritiker, som troskyldigt
hoppats, att en vänskapsfullt sträng kritik på
något sätt skulle rättleda en högt skattad
men i vissa fall bristfällig författare, skulle
vara tacksam för ett enda exempel på
denna »fara». Han finge nämligen då
visshet om att kritiken verkligen i någon
mån kan påverka produktionen — påverka
författarna, d. v. s. förarga dem kan den
onekligen.
Dock icke —- om den röjer något
förstående -— Ellen Key. Det är icke ofta
man möter det fördragsamma storsinne
gentemot dylik kritik, som hon äger.
Troligen beror detta just på hennes
individualism. Hon är trygg i instinktiv
visshet att hennes egenart icke af någon
kritik kan rubbas. Häri ser den sin tröst,
som måst anmärka på ett enligt hans
mening ej fullt mönstergillt verk af en stor
författarinna.
En bättre tröst ligger dock i allt det
rika och fängslande, som äfven denna bok
skänker, framför allt vittnesbördet om
obruten skaparkraft och skaparvilja.
BILDERNA
E senaste sex häftenas fristående
bilder återgifva, med ett
undantag, arbeten af samtida svenska
konstnärer och framkalla ett
intryck i sammandrag af många olikartade
sträfvanden, som för närvarande göra sig
gällande i vår konst. De kunna därför
icke användas som bevis för den icke
närmare utredda ensidighet i bildurvalet,
som enligt en pigg landsortstidning lär
göra sig gällande i Ord och Bild.
Det mest uppmärksammade af dessa
konstverk är utan tvifvel Georg von
Rosens »Sfinxen» — det verk på hvilket
den framstående konstnären nedlagt niera
grubbel och arbete än på något annat,
men därför ej hans mest betydande verk.
Han har velat göra det till ett uttryck för
det hemska och gåtfulla i människans
lifs-öde. Det är ej det naivt mystiska i
ämnet som lockat honom, utan den
reflekterade idé, som han själf inlagt i detta.
Det är ett stycke lifsfilosofi i symbolisk
omklädnad. Men under det att tanken
sträfvat åt inbillningens rymder, har
penseln allt för mycket sysselsatt sig med
den åskådliga verklighetsbilden. Huru
mycket än konstnären teoretiskt och
af öfvertygelse varit en motståndare till
den moderna realismen, har denna dock,
med den makt som omgifningen äger
äfven öfver den betydande personligheten,
vunnit ett insteg i hans konst, som i detta
fall varit hinderligt för uppnåendet af ett
helgjutet resultat. Fabeln krymper ihop
inför det naturalistiska studiet af djuret
och landskapet, hvars klippor äro tecknade
och målade med en i och för sig
beundransvärd plastisk styrka och fasthet. Man
känner sig ej lyft till någon metafysisk
rymd. Men det är i alla fall ett verk,
som endast en rikt begåfvad målare
kunnat genomföra och som genom det
konstnärliga arbetets valör har sitt stora intresse.
»Sfinxen» är inköpt af Konstakademien
för medel ur den Fürstenbergska
donationen och i år såsom gåfva öfverlämnad till
Nationalmuseum.
David Wallin visar oss grefve von
Rosen med paletten i hand, sittande
dyster och tankfull i sin atelier. En
antydning af sfinxens hufvud i fonden,
framskymtande som en otydlig inbillningslek,
röjer att grubblet gäller detta arbete.
Målningen ger ett intryck af konstnärsandens
pröfningar och strider, som fäster sig i
minnet. Den framträdde på Svenska
konstnärernas förenings utställning i år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
