Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Af C. D. Marcus. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 So
C. D. MARCUS
slutar med den tanken: Nu börjar jag
tro, att Gud vill hjälpa mig.
Så sker det alltid. Hos Selma
Lagerlöf vandra alla människor på samma
vägar som den stora Ingmarssläkten, på
Guds vägar, och åter erinras man om
Björnson och hans enastående roman,
Paa Guds veje.
Hela En herrgårdssägen är en enda
följd af underverk, och man sitter med
hjärtat i halsgropen af räddhåga för att
alla dessa sällsamma händelser skola falla
i sär. Men Gud och Selma Lagerlöf
vaka öfver alla barn och dårar. Undret,
det är det djupaste och skönaste som
kan hända oss människor. Och genom
denna lifsåskådning blir Selma Lagerlöf
icke minst en romantiker af Guds nåde.
Hos henne sitter icke förnuftet i
kungssätet med de öfriga förmögenheterna
omkring sig till trälar! För henne är lifvet
ett under och en gåfva af gudarna, för
henne är det väsentliga det omedvetna,
undermedvetna, underjordiska lifvet, som
längtar upp mot det himmelska, det
gudomliga, det öfverjordiska. Men
pånyttfödelsen af själfva den outtömliga
lifs-källan var ju romantikens förnämsta
gärning, förd fram till fulländning af
Atterbom. Till och med en Strindberg
bekänner sig ju till undrets religion, ehuru
hos detta lidelsefulla geni ännu lefver så
mycket af hat och trots.
Hos Selma Lagerlöf spela drömmar
och fantasier, sagor och sägner, legender
och mysterier en enda underbar symfoni,
där kärleken för taktpinnen, Selma
Lagerlöfs lifsåskådning är naturbarnets var-
ma och klarögda bekännelse om synd
och straff, gärningar och belöningar.
»Men har ni sett, att han har en
ängel i ögonen?» frågar hon en gång.
Den ängeln söker Selma Lagerlöf att
se hos oss alla. Hon målar människor
som den fromme fra Angelico i
klostercellen, hon målar med snöhvita och
himmelsblåa färger öfver en lysande
guldgrund, och alltid hör hon san Pasquales
klockor ringa.
Lifvet är nu alls icke som Selma
Lagerlöf skildrar det, ty människors
varmaste önskningar korsas på ett
meningslöst sätt, och det är så svårt att se Guds
finger, där människors fingrar varit
framme, men trots allt bär dock denna
lifsåskådning en odödlig sanning inom sig.
Den speglar så oändligt fagert bela
mänsklighetens ideala dröm och längtan,
den vittnar på ett sådant gripande sätt
om en outsläcklig förtröstan till lifvets
goda vilja.
Den tyska litteraturens mest geniala
kvinna har en gång besjungit lifvet med
dessa ord: »O lif, o skönhet, o lif, o
skönhet!» Den svenska diktningens största
kvinnliga skald har låtit ett litet arbetsbi
sjunga hymnsången till lifvet.
»A, du vackra lif, jag tackar dig,
att jag fått på min lott det lustiga
arbetet bland rosor och solsken. Jag tackar
dig, att jag kan njuta dig utan ängslan
och fruktan. Väl vet jag, att spindlar
lura och skalbaggar stjäla, men mitt är
det lustiga arbetet och den modiga
sorglösheten. A, du vackra lif, du härliga
tillvaro.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
