Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordtyska städer från automobil. Af Alfred Lichtwark. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602
ALFRED LIC HTWARK
för svag. Taflan har flera stora,
summariskt behandlade ytor. Mästaren har
inskränkt sig till det nödvändigaste vid
angifvandet af detaljerna. Han tog väl
den omgifvande ramens sammanhållande
kraft med i räkningen. Men här sviker
guldlisten. Den är så svag, att taflan
flödar ut öfver den. Och så
bakgrunden. Det är kanske bra, att den har
en kall ton. De icke särdeles fina,
turkosfärgade tapeterna verka dock väl
brokigt tillsamman med det gula och
röda i målningen, och Rembrandt skulle
näppeligen hafva känt sig nöjd.
Konstnären gjorde med händerna en ram för
ögonen och isolerade taflan. När jag
följde hans exempel, föreföll det mig
som om taflan med ens blefve helt
annorlunda stämd. Dess ton fick klang
och fyllighet, men blef åter matt, så
snart guldramen och tapeten fingo göra
sin verkan gällande. Vi beslöto att
rekommendera en mörk ram af något
ädelt träslag (dock icke ek!) och en hvit
eller grå väggton.
»Jakobs välsignelse» har tillkommit
"ungefär tio år senare än familjetaflan i
Braunschweig.* Man ansåg fordom, att
den var ofullbordad, men Eisenmann har
säkert rätt, när han påpekar att
Rembrandt svårligen torde hafva försett den
med namn och årtal, om han hade
ämnat att vidare utarbeta den. Till
kompositionen har den en yttre likhet med
den braunschweigska familjetaflan. På
båda gruppera sig fullvuxna kring barn.
Men accenten är en helt annan. I
Braunschweig är midten betonad: det
skrattande lilla barnet i moderns knä.
Det är icke blott lifligare, utan också
* »Jakobs välsignelse» är signerad 1656.
Familjebilden anses af de förnämsta
Rembrandtforskare (Bode, Emile Michel m. fl.) vara ett
af konstnärens allra sista arbeten (1668—69),
Ofvanstående kronologiska bestämning får
därför stå för förf.:s räkning. Red.
mera lefvande än de andra personerna,
det koketterar med betraktaren, så som
barn göra, när de märka, att man gifver
akt på dem. I Kassel träda barnen,
som skola mottaga välsignelsen, helt
tillbaka. Tonvikten hvilar på gruppens
periferi, på den blinde gubben, som
högtidligt och med möda utöfvar sitt stora
ämbete; på Josef, den förnäme
diplomaten med sin fast slutna mun, som
bevarat så mången hemlighet: försiktigt
och säkert, så som han är van att
handla, för han gubbens händer, när
denne i sin blindhet står i begrepp att
först välsigna den yngste; — och på
Josefs hustru. Hon tänker öfver
stundens handling och drömmer tillitsfull,
nästan segerstolt om framtiden, som
genom denna välsignelse inviges och får
sitt fulla berättigande.
Rembrandt, skalden och dramatikern,
förkunnaren af djupa hemligheter,
har här fattat den krans, efter hvilken
blott två eller tre konstnärer vågat sträcka
sig och som ingen utom han har
kunnat nå. Denna tafla med sina figurer
i kroppsstorlek har samma fart och
omedelbarhet som de hastiga pennteckningar,
med hvilka han brukade fästa sina inre
syner på bladet. Visserligen har han icke
dröjt vid bisakerna i »Jakobs välsignelse».
Stillebenssidan är blott jämnt och nätt
antydd. Den är härlig, där den betonas
— för att blott nämna hustruns dräkt —,
men underordnar sig helt och hållet den
själsliga sidan.
Vi talade mycket om dessa ting och
framdrogo åter till jämförelse den
ungefär tio år äldre braunschweigertaflan,
hvars mera begränsade innehåll tillät ett
yppigare utvecklande af
stillebenskonsten. Vi kunde rent af icke tänka oss
möjligheten, att »Jakobs välsignelse»
hade kunnat bära samma rika skrud.
Den som känner sig betryckt af
våra dagars stillebensestetik, som helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
