Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 6 bilder. IV—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 iS
JOHAN MORTENSEN
genomföra denna fantastiska stegring af
sjukdomar och lidanden. Uppfattningen är
öfverallt folklig; man har hvarje ögonblick
det intrycket, att man läser en gammal
krönika.
Och med hvilket gammalkristligt allvar
utmålar Huysmans icke helgonets oerhörda
lidanden och vidriga sjukdomar! Hans
resonemang äro en munks. Huru äkta är
icke hans förklaring, hvarför Lydwine icke
bland alla sjukdomar äfven hemsöktes af
spetälska! Eller följande passus om
Lyd-wines uppfattning af helvetet: Gud lämpar
nästan alltid sina visioners form efter det
sätt, hvarpå de, som mottaga dem, kunna
föreställa sig dem. Lydwines uppfattning af
helvetet var densamma som samtidens,
sådan som den afspeglar sig i dess konstverk.
Språkbehandlingen är mästerlig. Man
märker knappast det oerhörda stilarbete som
ligger bakom. Huru glänser icke den
himlaskara i festlig prakt, som en afton besöker
det kyffe, där Lydwine ligger i plågor.
Eller hur tydligt ser man icke den unga
Lydwine framför sig, såsom hon skildras
sjuttonårig.
Men det är för mycket! Det är en
krönika med alla sina upprepningar och
folkliga åskådningssätt, sina grofva uttryck
och osmakliga betraktelser.
Det samma gäller om Les foules de
Lonrdes, i hvilken Huysmans beskrifver
detta vallfartsställe. Också här vidriga
sjukdomar, lysande processioner, ekstasen,
undret. Zola hade besökt stället och
beskrifvit allt hvad som där försiggick men
låtit en stråle af tidens vetenskap sila ned
i allt detta mörker.
Sådant är det sista stadiet af Huysmans
litterära vandring. Han hade börjat som
en ifrig lärjunge af Baudelaire och
naturalismens mästare och sökt måla nutidslifvet
i dess mest triviella banalitet. Det blef
slutligen för mycket för honom själf. Redan
mer än till hälften sjuk, slog han sig lös i
»A rebours». Alla hans följande romaner
äro skrifna efter den formel, som han själf
antydt i början af »Là-bas». Å ena
sidan utmåla de bredt och fylligt och utan
fruktan för fulheten hvardagslifvets detaljer
(»le coté bas de 1’existence»), men samtidigt
uppvisa de äfven ett annat ansikte, som
strålar af det inre lifvets mystik.
Det konstnärliga maneret undergick
därför icke stora förändringar, Den drifvande
kraften var hans begär att beskrifva. I
själfva verket kunde han intet annat. Hans
resonemang äro af den största enkelhet. Hans
psykologi är, när det gäller intelligensens
fenomen, mer än svag. När man till
förklaring af ett sammansatt psykiskt fenomen
nöjer sig med en så enkel motivering som
att det är Satan som framkallat det, har
man icke mycket att i våra dagar lära
sina medmänniskor. Huysmans stil är icke
syntaktiskt otadlig, den lider kanske också
af en viss tyngd, som kan verka tröttande
och pedantisk. Han är ofta grof, men
också i hög grad naturlig. I själfva
språket kan man märka flamländarens tyngre
naturell. Hans ord falla kraftiga och fulla
af saft. Han liknar mera en
medeltidsförfattare eller en samtida till Rabelais än en
författare från adertonhundratalet.
Det finnes mycket i hans person
som påminner om våra dagars
landskapsmålare. Han hade atelieernas frihetskänsla,
konstnärens ogenerade, rättframma och
målande uttryckssätt, en djup fasa för allt
högtidligt och officiellt. Han var långt mera
yrkesmänniska än samhällsmänniska: en
flitig handtverkare, hvilken filade sin stil
liksom en cicelör sina guldsmycken. Han
uppfattade det som sin högsta uppgift
att skrifva väl hopsatta och afvägda sidor,
där han utan fruktan sade, hvad han tänkte.
Tre fjärdedelar af samhällets lif, dess politik
och familjelif var honom fullständigt
främmande. Han lefde som en
konstnärsbo-hème och gammal ungkarl. Hela hans
känslo-lif är i själfva verket mannens af folket.
Han saknade på sätt och vis allmänkänsla,
och det är endast öfverklassen som har ett
fosterland. Huysmans har strax efter
fransktyska kriget skrifvit »Sac au dos», och han
säger på ett ställe: »Jag är af samma
mening som skalden d’Esternod: mitt
fädernesland är där jag befinner mig väl —
och jag mår endast väl bland nordbor.
Äfven hans sanningskärlek har en äkta folklig
prägel; han säger rent ut, utan alla
bitankar och utan alla hänsyn, hvad han tänker
och anser för rätt: »Contrairement à
1’opinion reçue, j’estime que toute vérité est
bonne å dire».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
