Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J. O. Wallins fägnerim till Gravander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. O. WALLINS FÄGNERIM TILL GRAVANDER
j\EN MUNTRA skämtdikt, som läses
här nedan, är visserligen ej
alldeles okänd förut, men torde i
alla fall vara tämligen obekant för
flertalet läsare, då den endast varit tryckt
i så pass gamla och svårtillgängliga
publikationer som »Kapten Puff» 1858,
»Her-moder» 1847 och, senast, Hansellis »Ur en
samlares papper» I, 1868. Den här
lämnade redaktionen afviker i flera fall från
dessa och förskrifver sig från en till synes
samtida afskrift af Wallins dikt 1805.
Handskriftens stafning är bibehållen.
Orsaken till Fägnerimmet var, att Lars
Fredrik Gravander 1805 blifvit
provinsialläkare i Falu distrikt. Född 1778, hade
han sedan 1797 varit student i Uppsala,
där han 1804 vardt medicine doktor och
där han tillhörde samma kamratkrets som
Wallin. Denne, ett år yngre, hade 1803
blifvit magister, skrifvit en akademisk
afhandling om Horatius, men icke dess mindre
förbigåtts vid tillsättandet af en docentur
i estetik. Efter någon tvekan beslöt han
sig då för den prästerliga banan och tog
vederbörliga examina 1806. Samtidigt gjorde
han sig ett namn som skald efter den tidens
metod: genom grafvers i stadens tidning,
parafraserande öfversättningar af Horatius i
Svenska akademiens täflan och just 1805
genom en tredubbel prisbelöning därstädes
för lärodikten Uppfostraren samt för två
öfversättningar från latinet.
Mellan Wallins ytterst retoriska lärodikt
och det skämtsamma kvädet är ett svalg
befäst, hvilket icke öfvertäckes af hans
ungdomslyrik. Hans så att säga officiella
diktning hade all den praktfulla pondus,
alla de stampande antiteser och all den
mödosamma moral, som tillhörde den efter-
gustavianska akademistilen i vårt land. Hans
mera privata poesi hade epikureisk ton:
Lycksalig den, som, stödd på eget stop,
till gäster inga gynnare behöfver,
men dricker brorskål med dem allihop
och har ändå till slut buteljer öfver.
Han omväxlade med Valerius i de
bordsvisor, som glättade opp Gustaf IV Adolfs
mulna tidehvarf med sitt pris af vin och
kärlek.
Ingen lager må kransa min hjässa,
gruflig är hjälten och skalden blek:
Bardalek och vitterlek,
hvad är dessa
mot det nöjet att drufvorna pressa,
mot den rodnande flickans smek?
Och i hans kamratvers hör man dalkarlens
en smula robusta skämtlynne bullra och
skoja.
Gravander, som också vitterlekade en
smula och äfven tog pris för dikter och
parafraser, vardt icke Wallin svaret
skyldig, utan uppvaktade vännen med ett
Ater-qväde 1809, då Wallin blifvit Sacrosanctæ
Theologie Doctor, där det bl. a. heter:
Blif en Alexander också du,
skrif oss folianter, gudligt lärda,
att af mai i bokskåp bli förtärda.
Ack, jag ser dig i din doktorsskrud,
heligt ifrar du mot själfva dramen,
offrar likt Origenes åt Gud
vissa delar utaf din lekamen
och med resten håller sträng examen.
Dikten slutar med en vision af Wallin som
biskop, rikligt njutande af mat och dryck.
Gravander dog redan 1815, bortryckt
af en i hans distrikt våldsamt härjande
nervfeber, mot hvilken han nitiskt kämpade.
R. G. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
