Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
JOHN LANDQUIST
sin mån utvisa, hvilket vidt fält denne
författare omspänner med sina sympatier och
sin förmåga.
Carl af Ugglas’ debut är utan tvifvel
både glansfull och ovanlig. Hvad en
upptågande författare merendels har att bjuda
är de första privathistorierna, eller om han
är från landet, matsäcken från sin hembygd;
ofta har han väl i sin begynnelse, liksom
smålänningen, icke mer än två och femtio
på fickan. Carl af Ugglas däremot
presenterar sig redan vid sin ankomst på vår
Parnass — bildligt taladt — som den rike
och vidtbefarne ädlingen med både charm
och grandezza. Hans inbillning har gjort
långa resor i fjärran tider och länder ända
till sagans värld af jättelika proportioner.
En idéernas tappre väpnare har han
tydligen redan tidigt uppsökt mänsklighetens
gemensamma ideala rustkammare af
symboler och myter. Det är ingenting mindre
än filosofiens och religionens gamla
problem han sökt gifva sin egen individuella
konstnärliga gestaltning och sin egen
lifs-åskådnings lösning. Babelstornet, kungarna
från Österland, Maria, Jesu moder, kung
Brihadathra — alla dessa välkända bilder
söker han ge nytt lif i sin konst. Det
vittnar om djärfhet och om höga syften. Carl
af Ugglas röjer den stora begåfningens
kärlek till stora uppgifter. Ur urgamla läglar
häller han sitt ljusröda och jäsande vin.
Att han verkligen lyckats skapa om än
icke klassiskt lefvande så i hvarje fall
praktfulla och idérika dikter är ett aflagdt
mäs-terprof af hans konstnärliga förmåga. Det
är intelligens af stor ton i denna
ungdomliga bok.
Ty ung är den. Den ger ett sådant
intryck af obruten och slösande ungdom. Dess
dikt är en inbillningens anticepation af
lifvet kanske snarare än lifvet själft. Dess
lifsåskådning synes visserligen mörk, men
är det annat än det blanka mörkret af en
klar och sval, skogsskyddad källa en
juninatt? Det är en ungdomlig och
vidtfamnande tankes allvar, den ungdomliga
melankoliens källfriska renhet. Det finns intet
frätande och bittert i denna bok. Intet af
oförglömda upplefvelsers förstenade sorg
eller kärlek, som göra en konst i alla
filosofier och sluta sig tyst och hårdt kring
sig själfva. Detta åter är den fria
inbillningens syner — högt seglande skyar —
Himmelens folk.
Härmed sammanhänga vissa lätta
svagheter i arbetet. Det blir stundom väl
mycket dekoration. Författaren vill
utsmycka så rikt som möjligt, han kan ej
försaka en enda bild, och han vill ha
allting sagdt. Men ju mer väsentligt och
nödvändigt man får att säga, dess likgiltigare
blir man för biverket, och orden bli
sparsammare och tyngre. Vissa detaljer i t. ex.
»Himmelens folk», »En attisk saga»,
början på »Konung Brihadathra» äga denna
dekorationens öfverfiödighet, som förströr
och belastar intresset. Skildringen kan
stundom bli något preciös — orden äro ej
alltid poesi, därför att de äro vackra. Från
denna anmärkning undantar jag den sköna
dikten: »De elända»; där har alla orden
blifvit poesi. Man må till slut ej heller
förgäta att beskrifningens ståt och rikedom
hos Ugglas springer ur inbillningens och
konstdriftens öfverflöd.
»Himmelens folk» ■— det är de som
aldrig hvilande sträfva mot ständigt svårare
och högre mål, som bära den heroiska
längtan efter det omöjliga och därför till
slut skola brista i sin kamp mot
nödvändigheten. Det är också de som söka sig
allt längre in mot det outsägliga, som till
slut måste öfvergifva allt i denna världen,
makten, modet och kärleken, som en gång
var deras jag, för att gå upp i den varats
bildlösa undrande stillhet, som intet namn
har . . . »Den dag vi förstå, att det som
djupast lefver i oss är intet af det vi trodde
vara vårt och kallade vårt, men frågan och
osäkerheten, men gåtan och längtan, att vi
i grunden ingenting fråga efter det vi trott
vårt verks och vårt väsens önskan vara att
bära fram till fullbordan, att vi blott skapat
oss det som till ett tidsfördrif för att få
timmarna att gå till drömmarnes och
aningarnas skymningsstund...» Det är några
rader ur »Konung Brihadathras»
högtidsdjupa inspirerade tal innan han går bort i
ensamheten.
»Den befriade Prometheus» är
otvifvelaktigt en i sin kraft och sitt idédjup
storslagen dikt. Prometheus går ut bland
människorna att< egga dem till strid mot
gudarna. Öfverallt finner han dem i tam
servilitet, ej mot gudarna — de äro döda —
men inför den världsliga makten och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
